Vi behöver kärlek. Det blir för svårt annars. Men hur ska vi få rum med den där vardagliga kärleken till livet?
Jag läser om Oskar Linnros i DN. Han är aktuell med en ny platta och han är förvirrad, berättar han för reportern:
“Jag tycker det är svårt att sortera vad som är viktigt, och svårt att veta vad man ska oroa sig för. Det är också svårt att veta om man bör känna skuld för att man exploaterar en jord och exploaterar andra människor.”
Just så är det. Vi ska handla så att hjulen rullar men inte för mycket för vi måste hushålla med jordens resurser. Vi ska göra karriär och slåss om de eftertraktade jobben men inte för ivrigt för då blir vi utbrända. Det mesta är farligt. Solen. Sockret. Vinet. Snabbmaten. Trafiken. De kriminella gängen. De militanta aktivisterna. Sömnlöshet. Å så sjukdomarna. Cancer. Alzheimer. Diabetes. ALS. MS. Vi oroar oss och försöker göra allt rätt men det är nästan omöjligt och till slut vet vi varken ut eller in.
Vi kan bara hoppas att allt går väl
Men så sitter jag en dag på Centralstationen i Stockholm. Det är en timme tills mitt tåg avgår så jag slår mig ner på en bänk i den stora hallen. Jag är irriterad över väntetiden. En timma på den här stirriga platsen känns inte lockande. En äldre dam slår sig ner bredvid mig. Efter en stund kommer hennes man och meddelar tid för avgång. “Elva minuter över elva. Ingen idé att vi går ut”, säger han och sätter sig. Hans röst är full av kärlek. “Titta”, säger hon och pekar, “det är första julgranen jag ser i år”.
Jag ser mig om. Överallt rör sig människor, hit och dit, eller sitter, väntar. Livet är förvirrat och farligt. Vi vet aldrig vad som väntar efter nästa steg. Vi kan bara hoppas att allt ska gå väl. Att det kommer en jul i år igen. Att mörkret vänder bort och ljuset kommer tillbaka. Säker kan man aldrig vara men ett tecken, som årets första julgran, kan ge lite hopp.
Vi är ju bara människor. Så små, så förvirrade och så storslagna.
