Jag har ingenting att skriva längre. Eller jo, det har jag ju men det känns hela tiden som om jag trampar någon på tårna med mina ord. Förlusten har gjort mig till en besvärlig och tung person som de flesta inte vill ha i närheten. För flera år sedan läste jag ett reportage om en kvinna som förlorat sin man och ett barn hastigt och dramatiskt. Under lång tid kunde hon inte klä sig i någon annan färg än vitt. Hon kunde aldrig förklara varför men visste själv att för henne var de vita kläderna livsviktiga. Omgivningen trodde att hon var knäpp. Att hon var på väg åt fel håll. Att hon skulle fastna i sin sorg. Kanske till och med att hon gjorde sig märkvärdig.
Varje människa har sitt eget sätt att hantera sin förlust. Ingenting blir bättre av att förtiga eller förringa det som skett. Ingenting blir heller bättre när omgivningen inte törs lita på den sörjandes inneboende vetskap om vad han eller hon behöver göra. I boken Sorgens olika ansikten skriver psykologen och terapeuten Ann-Kristin Lundmark om riskerna med att trycka undan och förminska de känslor som förlusten orsakar:
“Sorg är inte alls psykisk ohälsa utan enbart en fullt normal reaktion. Det är ett naturligt sätt att reagera på när det gör ont att förlora den eller de vi älskar eller tycker mycket om. Om inte sorgen får finnas är det däremot stor risk för att det leder till psykisk ohälsa.”
Så låt oss få klä oss i vitt eller rött eller lila. Låt oss få sakna. Låt oss få känna det vi känner. Lita på att vi någonstans i all förvirring vet vad som är bäst för oss. Och behandla oss med lite extra respekt, tålamod och varsamhet.
när du känner att du är färdig ska du vända och börja se framåt
Det känns nästan hemskt att skriva det – NU, mitt upp i det svåra du skriver OM… Men jag gör det ändå: Konstaterar att du skriver underbart vackert, och att jag tycker om att vara i dina ord, även när de är tunga och mörka och sorgsna.Du verkar så klok – och jag hoppas att du orkar bli glad igen. Så småningom. Jag hänger här och läser, och följer, så länge.
himmelochord, jag blir så varm av dina ord och är glad att du tycker om att läsa det jag skriver. Det är som om varje uppmuntran puffar mig ett litet steg i rätt riktning. Tack!
…och jag som också är i sorgens land läser och har nu hunnit hit… Känner igen mig i varje ord och beundrar dig som kan skriva så…sätta ord på det som känns…en gåva att tacka för.
Ljus och värme
/Johans änglamamma Harriet
Tack Harriet! Ja, jag är tacksam för att jag kan skriva. Den här bloggen har hjälpt mig så mycket. Den har gett mig en möjlighet att få ut mig det värsta men det som kanske är ändå viktigare är de kommentarer jag fått. Ni som talat om att ni känner igen er och att ni upplever samma sak som jag. Att mina ord beskriver också er verklighet. Det ger mig kraft att fortsätta skriva och det lugnar mig eftersom jag förstår att jag inte är ensam om att befinna mig i sorgens landskap. Det bara känns så. .