Jag förstår vad det är jag gör. Jag håller mig sysselsatt. Sätter igång projekt efter projekt för att det får mig att känna mig nära den viktiga människa som jag förlorat. Jag bloggar och jag har skapat en minnessida där jag kan tända ett nytt ljus varje dag. Jag har dessutom startat en sida om sorg på Facebook som jag hoppas ska bli ett forum där sörjande människor och deras anhöriga kan hämta kraft och resurser och som även kan fungera som ett diskussionsforum för allt sådant som omvärlden kan ha så svårt för att förstå.
Den första tråden handlar om hur man ska hantera det faktum att begravningen inte alls blir den slutpunkt man hoppas på utan att det tvärtom är då det svåra börjar. När en stor del av det praktiska är över och man ställs öga mot öga med sin saknad och sina skuldkänslor. I den vanliga världen går livet vidare och det blir allt glesare mellan de oroliga samtalen från vänner och anhöriga. Tvärtom möts jag allt oftare av uppfattningen att jag borde acceptera och går vidare. Men det är ju precis det jag gör! Jag kämpar varje dag för att acceptera och jag kan inte gå vidare på något annat sätt än det jag gör. Ett försiktigt steg i taget.
Adressen till sidan på Facebook är http://bit.ly/2WO6nY
det är svårt för oss runtomkring, vi orkar inte se dig starka människa sörja så. Vi är livrädda för att bli kraftlösa av din sorg och inser att det svåra bär krafter för att komma vidare. jag vet men jag halkar dit hela tiden. kram
inser inte….
jag skulle också vara rädd. det är ok. jag vet bara att jag måste rakt igenom och att det inte finns några genvägar.
Ta DIN tid. Gå den väg DU behöver. Låt inte andras rädslor välja åt dig. De har sitt eget yttersta ansvar att ta hand om sina rädslor och känslor även om de tycker det är jobbigt. På precis samma sätt som bara Du har det yttersta ansvaret för Din sorg, Din bearbetning och Din väg. *omtanke*