Jag har avslutat min ökenvandring. Jag har nått fram till skogen. Här finns näring och vatten men det är ogenomträngligt mörker där jag går. Då och då letar sig en ljusglimt ner genom trädkronorna men det är över så fort att jag efteråt undrar om det verkligen hände. Jag hinner aldrig se något mer än själva ljuset. Det lyser inte upp min väg. Ingen ljuskägla framför mina fötter. Jag tvingas fortsätta utan ledning.
Men det mullrar när jag rör mig. Mina fötter lämnar djupa spår i marken. Svansen rör sig och smäller i träden med väldiga brak. Skogens väsen håller andan. för min andedräkt är het och min uppenbarelse är skrämmande.
Jag har rätt att vara här. Jag kommer inte att bränna ner skogen. Jag har fått nog av det svedda ökenlandskapet. Allt jag begär är att få vandra här tills jag har hittat det jag letar efter.
Du satte ord på min känsla. Underbart.
Det är det bästa beröm jag kan få 🙂
Du behöver kanske svalkan skogen ger dig. För återhämtning. Kanske vila hopringlad i en hög med löv. Och under spirar det.
Precis så hoppas jag att det är. Lite tung och ensam vandring bara.
Men livet är en ensam väg. Desto större saknaden när man hittat en följeslagare och mister. Jag förstår. <3
Jag vet ju att det är så. Att ingen annan än jag kan hjälpa mig. Att när livet ställs på sin spets så är människan ensam med sig själv