Det finns dagar då livet växer mig över huvudet. Oftast är det en lördag. Arbetsveckan är över och jag har kommit hem på fredag eftermiddag med en enda tanke i huvudet: att krascha i soffan. Sen vaknar jag på lördag förmiddag till diskberget, tvätthögarna, dammråttorna. Ser de trampade klädgolven i ungarnas rum, överfyllda soppåsar och ett hallgolv fullt av skolväskor, idrottskläder, jackor och leriga skor. Dessutom resväskan som ska ner i källaren, kassarna med kläder som ska till Stadsmissionen och griffeltavlan som jag inte vet var jag ska göra av.
Det är lördag. Då har Storungen match, Mellanungen vill sova och Lillungen va med kompisar. Kvar i skiten sitter jag och grinar. För jag vill inte missunna dem det roliga och sköna i livet. Men jag undrar när mitt roliga ska börja.
Det är då jag vill att Hon ska komma. Hon som tar hand om mig, som gör mina sysslor och som viskar i mitt öra att jag är bra och att allt kommer att ordna sig. Det är den omöjliga drömmen vi lever med, alla vi som blev dåligt mammade.
Vi kan drömma ihjäl oss, det kommer ingen mamma när man blivit vuxen. Min enda chans är att jag mammar mig själv å det klarar jag inte för jag har fullt upp med att mammma mina ungar.
Foto: Fabio Trifoni på Flickr
Du är så himla jättebra bra och det_kommer_bli bättre. Om jag bodde närmare dig skulle jag svepa in med skurhink o dammsugare o så skulle vi feja allt på nolltid. En stor varm mammakram till dig.
Fina 🙂 Jag bor fel helt enkelt!
Ja! 🙂 <3
Haha – läste i readern och tänkte kommentera ganska ordagrant som malligamallan… Men hon hade redan hunnit före. Fast i mitt fall får jag väl erkänna att jag bor ännu mer fel än du…! 😉
Rara du – jag hoppas att du får en lördag bara för dig, snart, snart…!
Vad jag blir varm i hjärtat av att ni vill hjälpa mig. Tänk vad vi skulle kunna hjälpa varandra om vi bodde nära 🙂