Jag ska inte gå in på några detaljer men det är ovanligt rörigt just nu där jag arbetar. Omorganisation, nya chefer, flyttkarusell och mitt i allt detta ska vi sjösätta en ny webbplats. Jag har mina speciella roller förstås. Ser saker ur mitt perspektiv. Jag påstår inte att jag alltid har rätt men 33 år i arbetslivet, varav sju år på min nuvarande arbetsplats, har gett mig viss insikt och kunskap. Ändå är det stundtals som om jag pratar rakt ner i ett svart och bottenlöst hål. Samma frågor återkommer, igen och igen. Nu har jag slutat berätta att jag redan har svarat på frågan 48 gånger utan svarar snällt även en 49:e gång. Svaret åker ändå bara ner i hålet och frågan kommer att återkomma gång 50, 51 och 52.
Men det kanske är som med de ojämställda lönerna. Med den takt som nu råder så kommer vi möjligen att ha jämställda löner år 2066. Då är jag troligtvis död. Det är ju inte så att vi inte vet att kvinnor har lägre löner än män och att lönerna är sämre på kvinnodominerade arbetsplatser. Och även om intensiteten i kritiken har blivit något högre på senare år så förflyktigas upprördheten och flyter bort strax efter Internationella kvinnodagen. Ner i svarta hålet med den. Men nu har fackförbundet som jag arbetar för bestämt att det är slutvelat. “Tjata!” uppmanar de oss. Så då gör vi det.
Samma metod går givetvis att använda på fler områden. Tjata och fråga, tjata och fråga, en vacker dag kanske det svarta hålet är så fullt att alltihop studsar tillbaka upp och blir synligt. Psykisk sjukdom förtjänar väldigt mycket tjat. Jag har just lyssnat på Eleanor Longden på TED-talk. Hon blev diagnostiserad med schizofreni, drogad, och så småningom kasserad av ett system där ingen visste hur de skulle hjälpa henne. Tio år senare tog hon sin examen i psykologi och idag arbetar hon själv inom psykiatrin. I sin föreläsning berättar hon om den internationella rösthörarrörelsen, ett nätverk som finns i i 26 länder på fem kontinenter. Nätverkens syfte är att vara med och bygga ett samhälle där personer som hör röster värderas som fullvärdiga medborgare. Ett samhälle där personer i psykisk nöd bemöts med värdighet. Eleanor Longden säger:
Det finns ingen större ära än att få vara med och underlätta en annan människas läkande och att bära vittnesmål om det.
Hon säger alltså att jag ska tjata om det jag sett och upplevt. Då gör jag det.
