Jag brukar se den cykel som en gång var min i det stora cykelstället utanför Röda korsets second hand-butik.
Jag valde en glittrande brun cykel med mjuk sadel och ett styre som verkade byggt just för mig. Vi avverkade många mil tillsammans och jag började ta den för givet. Blev slarvig. Struntade i att ställa in den i cykelrummet på kvällarna. Och en morgon var den borta.
Nu är sadeln sprucken och lacken skavd. I den skeva cykelkorgen brukar det ligga ett par stycken vin-tetror. Den gör tjänst åt någon annan nu och så har det varit i drygt ett år.
Att ge av sitt överflöd är inte så svårt. Att räkna fram en summa som man klarar att avstå till människor som har det sämre gör inte ont. Tvärtom. När vi ger av vårt överflöd känner vi oss både goda och tillfreds. Om man har två cyklar kan man ge den ena till någon som ingen cykel har och det kan kännas rätt fint.
Men om man bara har en cykel, som man dessutom är väldigt förtjust i, och man blir av med den så gör det ont och blir man arg. Man blir som Tyko Jonsson. “Den var ju min!” gastar man och polisanmäler. Sen ringer man försäkringsbolaget och får reda på att cykeln är exakt så gammal att dess värde går precis jämnt upp med självrisken.
Så jag går förbi cykeln och tänker att jag skulle kanske kunna gå till Polishuset och säga att jag har hittat min försvunna cykel och vill ha den tillbaka. Men någonting avhåller mig. Kanske det faktum att cykeln aldrig står på samma plats i cykelstället två dagar i rad. Den tjänstgör, varje dag. Någon har nytta av den.
Cykeln är helt enkelt inte längre min.
