Livet går vidare. Eller gör det inte det? Livet utanför mig går ju bevisligen vidare men hur är det med livet inuti mig? Just nu står jag och stampar. Sorgen som en gigantisk ångvält. Eller är den kanske mer som en monstruös dammsugare som suger allt liv ur livet. Här finns ingen stig. Inga fotspår att följa. Bara snårig skog. En helvetesvandring. Önskar att jag hade något trösterikt att skriva. Som att: det blir bättre. Eller: alla kriser lär oss något bra. Men det här är bara helvete. Det jag går igenom ska ingen människa behöva uppleva. Så är det bara.
livet är mer, det måste vara mer mer än detta, det väntar därute eller någonstans djupt inne. En dag kommer att vara vanlig och den ska vara bra just därför.