När det värsta har hänt finns det inte längre något att vara rädd för. Den där morgonen när jag strosade genom stan och solen glittrade genom trädens kronor. Jag hade min mugg, den svarta med rosa mönster, och kaffet värmde lika gott som solen. Och jag hade ingen aning om att jag några timmar senare skulle sitta i en polisbil och få veta att mitt liv förändrats för alltid.
Jag kommer aldrig mer att ringa honom och säga godnatt. Aldrig låna hans jeans och hjälpa honom att måla ett badrum. Aldrig dricka hans livsfarliga drinkar. Aldrig få hans knäppa, felstavade sms. Aldrig dela en cigg på balkongen. Aldrig köpa honung för att han gillar att ha det i sitt te. Aldrig promenera vid Svartån och prata om viktiga saker. Aldrig hjälpas åt att steka halluomi på en fest. Aldrig äta jordgubbar och grädde.
Det är sådant jag ägnar dagarna åt att försöka förstå. Det går inget vidare.
En kommentar