Twitter är ett auktoritetsstyrt forum, lika subversivt som Fråga kultureliten på TV2. Bloggar och artikelkommentarer har blivit politiska propagandaorgan. Facebook är en reklamplattform där vi sorterar fram annonser åt varandra. Youtube är en marknadsföringskanal.
Citatet kommer från Martin Aagårds text i Aftonbladet om boken To save everything – click here av Evgeny Morozov
Jag är en av dem som “arbetar med sociala medier”. Jag gör det i en offentlig organisation. Vi upptäckte tidigt att ganska många människor ville använda det som 2009 var nya kontaktvägar i sin kommunikation med oss. Facebook och Twitter istället för telefon och mail. Väldigt effektivt för oss som kunde svara alla våra följare på en gång istället för att svara en och en i telefon eller mail.
Idag är vår Facebooksida och vårt Twitterkonto i första hand två kundtjänstkanaler bland våra andra kundtjänstkanaler. Det arbetet förtjänar inga hallelujarop. Vi gör det som en offentlig organisation är skyldig att göra. Vi svarar på besökarnas frågor i de kanaler som besökarna väljer.
Privat är jag numera väldigt sparsam med min internettid. Större delen av den går åt till att lyssna på podradio. Lundströms Bokradio, Filosofiska rummet, Nya vågen, Vetandets värld samt P1 och P3 Dokumentär. Till exempel.
Facebook och Twitter får mig alltid att känna mig aningen smutsig. Det finns visserligen undantag. Facebookgruppen där vi delar bilder och minnen från Göteborg. Bokcirkeln på Facebook. Men även där blir jag alltmer försiktig. För vem är det jag pratar med? Har ingen aning. Vill jag ha det så? Jag som är extremt noga med vem jag släpper in i mitt liv här, i den verkliga verkligheten.
Jag blir alltmer övertygad om att varje ord som jag släpper ifrån mig på internet bör skärskådas lika noggrant som de texter jag sände iväg för publicering när jag arbetade som dagstidningsreporter. Det betyder inte att man inte kan vara både privat och personlig i bloggar och på Facebook. Men man behöver tänka över vad det är man gör. En konversation på Twitter sker på en scen med många åskådare. I vanliga livet skulle jag förbereda mig ganska ordentligt inför ett sådant framträdande. Alternativt prata om sådant som inte är det minsta känsligt för mig som person. Numera väljer jag det senare alternativet. Vilket i sin tur har lett till att Twitter faktiskt blivit totalt ointressant.
Kanske har min trötthet att göra med det som Aagård menar är Morozovs viktiga poänger:
Den transparens vi gärna hyllar på internet är inte alltid något positivt. Vi gillar den bara när den används i ”goda” syften. Vår kunskapsinhämtning har inte ändrats i grunden. Det är inte ”massan” som styr vad som blir populärt, viktigt och sett på nätet. Det är till stora delar företag och deras algoritmer.
Länk till Martin Aagårds artikel
