Det går att beskriva mig och det liv jag levt på säkert hundra olika sätt och vartenda ett är sant. Jag är inte en, jag är hundra, eller kanske tusen. Jag vet inte varför jag behöver beskriva mig. Det är… Fortsätt läsa
Jag köper mig en blå cykel. En gammal damcykel med högt styre och bara ett trampläge. Jag utrustar den med marknadens mest stöldovänliga bygellås och ett mjukt sadelöverdrag. Sedan flyger jag fram. Packar kaffetermos, vatten och vaniljkex och lämnar centrum… Fortsätt läsa
En svensk utrikeskorrespondent skjuts till döds i Kabul. Två timmar efter beskedet pumpar samtliga svenska redaktioner ut olika vinklar på mordhistorien. Se bilder från gatan där mordet skedde! Hör ledsna kollegor prata med brustna röster! Hör korrespondentens sista rapport i… Fortsätt läsa
Att sakna någon som är borta för alltid är så väldigt att det bara låter sig göras i små, små doser. Den första tiden hörde jag ibland människor säga att det aldrig går över men att man vänjer sig. Då… Fortsätt läsa
Den fjärde julen blev den svåraste. Efteråt kan jag inte låta bli att fundera på min ständiga förhoppning om att det ska bli bättre. Att tiden ska och åren ska slipa bort kanterna. Så att ensamheten blir alltmer möjlig att… Fortsätt läsa
Jag är ensam i huset vid sjön, dag efter dag. Lever med i dygnets växlingar. Morgonsol genom den tunna gardinen i sovrummet på övervåningen. Glitter i sjöns vatten på promenaden. En gata av guld på vattenytan vid skymningen, när solen… Fortsätt läsa
Jag försöker stilla tiden men den rinner mellan mina fingrar och jag vet inte vart den tar vägen. Kanske lägger den sig tillrätta på någon säker plats. Jag tappar bort saker. Hårddiskar kraschar. Webbplatsen där jag tänt 214 ljus till… Fortsätt läsa
Ett par dagar efter begravningen kunde jag plötsligt inte röra mig. Ryggen hade gått av. Så kändes det. Jag låg blick stilla i sängen. Stirrade i taket. Minsta rörelse fick mig att kvida högt. Solen sken obarmhärtigt in genom fönstren.… Fortsätt läsa
Jag går till Iris. Det är hon som färdas med mig genom alla dessa dagar och veckor. Först en gång i veckan. Sedan en gång varannan vecka. Månad efter månad. År efter år. – Jag är så arg, säger jag.… Fortsätt läsa
På tåget hem från havet läser jag Joyce Carol Oates igen. Hur hon tillverkar åt sig själv ett rede i sängen. Den enda plats där hon kan känna något som åtminstone påminner om trygghet. Hon har en gammal och sliten… Fortsätt läsa