Ibland undrar jag om hemligheten är att skaffa ett intresse och sedan låta sig uppslukas av det varje vaken och ledig stund. Ingen tid över till att tänka, ångra, undra.
Jag skulle kunna laga mat till mig och min familj. Planera, leta recept, handla, förbereda, tillaga näringsriktiga och perfekta maträtter. Kanske individuellt anpassade för mig och mina ungar. Proteiner och kolhydrater till de växande och idrottande tonårspojkarna, järnrik kost till Lillungen och färre kolhydrater till mig vars ämnesomsättning saktar ner med stigande ålder.
Jag skulle kunna sticka och virka. Vantar, sockor, benvärmare, mössor, halsdukar. Med åtgången här under vintersäsongen skulle jag vara sysselsatt året runt.
Jag skulle kunna måla och tapetsera. Jag äger min lägenhet nu. Jag får göra vad jag vill. Badrummet behöver ny färg. Hallen också. Katterna har strimlat delar av tapeten i vardagsrummet. Dessutom tycker Storungen att tapeten i hans rum har jordens fulaste färg. Jag skulle ha jobb i ett år. Kanske två.
Eller jag skulle kunna skaffa mig ett nytt intresse. Klättra vägg till exempel. Sen skulle jag kunna träna och träna på klätterväggar i omgivningen. Med tiden skulle jag bli mer och mer skicklig. Sen kunde jag umgås med andra klättrare och prata teknik och klätterskor. Fylla huvudet med drömmar om nästa utmaning, åka på klätterkonferenser och semestra på klätterläger.
Alltihop låter så befriande vilsamt. Jag är så trött på att tänka, ångra och undra.
Foto: squacco on Flickr
Ja, man behöver göra saker också, låta sinnet uppfyllas av den aktiviteten. För att balansera. Meditativt på sitt sätt. Klättring kräver ju en viss närvaro annars skulle man ju trilla av väggen, vi är ju inga flugor precis 😉
Jag tror att det är precis det jag menar. Att välja något som kräver total koncentration och på så vis få vila lite ifrån sig själv, liksom.
Å just klättra på väggar är ju inte det vi är bäst lämpade för nä 🙂
Jag tror jag förstår vad du menar – att bara låta hela tanken svepas iväg en stund för att slippa låta hjärnan ockuperas av allt det där som finns runt oss hela tiden. Ungefär så blir det när vi fotar. Man går helt in i det och allt annat får vara ett tag – man går in i ett helt annat fokus
Det är ett underbart tillstånd! Som jag dessutom tror att vi behöver så väl. Jag önskar att jag kunde hitta en väg dit som jag själv kunde styra lite över, ungefär som du beskriver fotandet. När jag hamnar där beror det oftast på tillfälligheter och tur 🙂
En del springer, andra lägger pussel (något mina föräldrar gjorde minns jag – på en stor bordsskiva och tusentals små bitar), min mormors gamla bror på över 80 broderar fantastiska dukar och har så gjort i hela mitt liv och säkert mer än halva sitt. Kanske är det hemligheten – att hitta något som kan ockupera hjärnan. Något som tar delar av kroppen i anspråk och därmed ockuperar hjärnan så att tankarna blir fria.