Sist jag var vid Mälaren i Västerås kunde jag inte längre gå under de knotiga träden på piren. Där fanns ett stängsel och en låst metalldörr. Det gör egentligen inte mig så mycket. Jag har flyttat ut på landet och har en hel skog att knata runt i. Men lite synd är det allt. En gång var det just de här träden som fick mig att flytta till Västerås. Jag hade fått erbjudande om ett sommarvikariat som reporter på VLT och jag var tveksam. Det jag sett när jag var på anställningsintervju hade inte gjort mig överdrivet entusiastisk. Men en kväll i lägenheten i Jönköping råkade jag se ett reportage om Tomas Tranströmer på TV och han gick precis där under pilträden vid Mälaren och jag tänkte att “kan Tomas Tranströmer bo i Västerås så kan väl jag”. Inte så att jag på något vis jämställer mig med Tomas Tranströmer, nej, det var mer att jag kunde se i alla fall en liten del av Västerås genom hans ögon. Och jag tyckte om det jag såg.
Många år senare blev mina promenader till Mälaren en viktig del i läkningen efter en stor sorg. Även då vandrade jag under pilträden. Om detta har jag skrivit en hel del i min bok Tiden är människornas ängel, en bok som för övrigt utspelar sig nästan uteslutande i Västerås. Idag hittade jag en rolig app som heter Storyspot som är alldeles full av korta berättelser från Sveriges alla hörn. Jag spelade in en liten kortis från min bok där vi passerar både biblioteket, Igor, Varda och Skultunabussen på promenaden till Stadshuset. Leta upp Västerås i appen och klicka på den röda pluppen så hittar ni mig. Där finns för övrigt också en hel drös Tomas Tranströmer-kortisar.
Annars har den här dagen varit en typisk dag för en egenföretagare. Jag har till exempel uppdaterat min webbplats, vilket innebär att jag också har gjort en säkerhetskopiering som givetvis inte gick smidigt men allt löste sig till slut och jag skrev till en av sönerna: “Jag hittade problemet genom att läsa loggfilen, kan du fatta??!!” Jag är ändå snart 60. Eller, ja, om tre år är jag 60. Då borde jag nog ha en fest. Så känns det nu. Men det kan ju ändra sig.
Det bästa idag var ändå försnacket med min bror och poddkollega Mattias Kvick inför nästa poddavsnitt. Vi pratade om tripoder och varelser med läderhud och om hur myrorna möjligen känner sig när en människa sätter spaden i deras myrstack för att bygga ett hus eller en väg. Vad kan det vara för bok vi ska avhandla? Ja, det kan ni fundera på.
Nu är klockan tre minuter i tolv och jag behöver för en gång skull inte skynda mig i säng för att orka vakna 05.30 nästa dag och åka till vårdboendet där jag jobbar extra eftersom corona-eländet har gått hårt åt mitt företag och svept bort större delen av mina uppdrag. Det är oändligt tyst och mörkt runt mitt lilla röda hus. Jag sitter här och jag skriver precis vad jag har lust med. Det är något att värna. Den här pandemin och allt annat märkligt som sker har gjort hela tillvaron lite svajig, tycker jag. Om det har något gott med sig så är det väl möjligen att jag, och säkert fler med mig, har insett att de fri- och rättigheter vi har inte är så självklara som vi nog trott. Jag har de senaste dagarna haft anledning att lusläsa upphovsrättslagen, som har en egen paragraf i Regeringsformen. I samma grundlag hittade jag våra grundläggande fri- och rättigheter, till exempel yttrandefrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet. Jo, det är klart att jag har vetat att vi har de här rättigheterna, men jag har aldrig förut funnit det nödvändigt att ta reda på exakt hur de är formulerade och var man hittar dem. Men nu känns det viktigt att veta, att bevaka och att vara beredd att försvara. Jag har inte lust att bli överkörd.
När jag söker på pilträden i hamnen hittar jag en VLT-artikel från 2018 där det framgår att träden är i så dåligt skick att “det finns risk att de faller ned på människor eller egendom”. “Ska träden stå kvar kan det komma att behövas restriktioner som hindrar allmänheten att vistas på piren och de båtplatser som ligger längs piren kan behöva stängas av”, skriver kommunen som vill hugga ner träden men inte får eftersom Mark- och miljödomstolen sagt nej.
Det är alltså av omsorg om mig som kommunen hindrar mig från att vandra under träden. De gamla pilträden skulle helt enkelt kunna falla ner på mig. Jag vandrar ofta här i skogen på landet. I höst och vinter har det blåst förfärligt. Det ligger träd över stigarna överallt och stora rotvältor gör det möjligt att kika ner i underjorden och fantisera över vad som kan finnas där. Jag undrar hur många av de nedblåsta träden som var i dåligt skick innan de blåste omkull. Och ändå kunde jag gå där, utan att stängsel och metalldörrar stoppade min promenad. Det är en svår balans mellan frihet och beskydd, det är bara det jag vill ha sagt.
