Det är en sommar fylld av praktiska göromål. Jag bakar ett bröd, städar ett badrum och hänger en tvätt. Jag virkar disktrasor och gillar den sträva känslan av garn när jag torkar diskbänken. Då och då kokar jag trasorna i vatten och ättika och känner hur tiden delar sig. Än är jag här och än är jag i gula huset hos mormor Inga. Jag vattnar mina tomater och mina pelargoner med regnvatten. För att vara med och rädda oceanerna virkar jag påsar till frukten och grönsakerna och låter bli de tunna plastpåsarna på rulle i butiken. När jag blir rastlös i lägenheten åker jag till Ängsö och badar i Mälaren. Det är inte havet men gott nog.
Solen värmer. Dagarna går. Jag har tusen planer men vet inte alls vad jag håller på med. Tiden mullrar fram, kraftfullt och obönhörligt. Det tjänar ingenting till att sätta hälarna i marken och vägra. Det är absolut ingen idé att se bakåt och försöka hålla fast det som var. Allt jag kan göra är att låta mig svepas med in i detta nya. Medelåldern. Livet utan min flock. Den här nya världen där ingenting riktigt går att lita på.
Det sägs att när tillvaron skakar då har vi människor en tendens att vända oss inåt. Den lilla världen blir något att hålla fast i. Brödet, tomaterna och virkade trasor. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag har så mycket funderingar. Jag förstår inte varför de makthavare som vi har valt för att styra vårt land hela tiden vill att vi ska lönearbeta allt mer och vara allt mindre med barnen och andra som vi gillar och hör ihop med. Jag kan inte förstå varför all utveckling verkar knuffas mot någon slags blind tidseffektivitet när vi egentligen allihop vet att det fantastiska och storslagna sker när vi glömmer tiden. När vi provar och leker. När vi misslyckas och ger upp. När vi misströstar och försöker igen.
Vad är en människa? Är hon en medborgare som ska konsumera och betala skatt så att samhällsmaskinen fortsätter att snurra? Eller är hon en varelse i detta enorma universum som råkar ha fått ett liv på jorden i gåva och som måste passa sig noga för att inte kasta bort det? Det är ju nämligen ändligt, livet. En vacker dag tar det slut. Vi vet inte när och inte hur men slut tar det. Därför är varje ögonblick värdefullt. Jag vet, det låter som en löjlig citat-tavla i någon inredningsbutik som specialiserat sig på shabby chic-stil men hur jag än grunnar så kan jag inte komma på någon bättre formulering. Jag är inte på väg någonstans. Jag är här och det duger fint.
Vi som föddes på 60-talet föddes rakt in i en uppmaning att ständigt förändra världen till det bättre. Vi var arbetarungarna som lyssnade när våra farföräldrar och morföräldrar berättade om mödrar som sydde nätterna igenom för att föda familjen, om livet med många syskon i ett fattigt torp, om de skolösa som fick sitta längst fram på skolfotot för att visa vilka barn som kom från de fattiga familjerna och om den lilla fickan som fick ge sig ut som lillpiga när fadern övergav familjen. Och vi tänkte att vilken tur vi har, för nu är allt annorlunda. Och vi förstod att det fanns mer att göra. Än var världen inte rättvis. Men jag vet inte jag, om vi har lyckats så särskilt bra. Det som sker nu verkar ofta vara till det sämre och människorna blir förvirrade, förtvivlade, självmordsbenägna, giriga, ilskna, hatiska och utmattade.
För min del ser jag ingen annan råd än att verka i det lilla. Plastbanta och vattna tomaterna med regnvatten. Älska ungarna. Känna hur uppfriskande det är att bada i Mälaren, trots att det inte är havet. Njuta av sagorna om det onda och det goda och förstå att den där kampen pågår inne i mig, varje dag. Älska andra än ungarna. Samla kraft och använda den där den hör hemma. Vara stark och glad. Sen svag och ledsen. Sen stark och glad igen. Därför att det är så livet på jorden är beskaffat.
