För att retas med USA:s “riktiga författare”? För att hans texter går att läsa som poesi, precis som Sapfos och Homeros texter? För att Svenska Akademien vill visa att de gör precis som de vill? För att alla gränser håller på att lösas upp och samhället är på väg att gå åt helvete? Eller för att det finns en värld som Dylan har skrivit fram under mer än 50 år och som generation efter generation av människor verkar känna sig hemma i?
Oavsett vem som får priset är det alltid intressant att höra Svenska Akademiens motivering. Doris Lessing beskrevs 2007 som “den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”. Patrick Modiano fick priset 2014 “för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld.” Och dramatikern Harold Pinter 2005: ”som i sina dramer frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum”. Bob Dylan får priset för att han “skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen”. Jag tycker att det är en räddhågad och lite tafatt motivering. Jaja, han är inte ensam. Mästerliga Alice Munro fick priset 2013 med den torra motiveringen ”den samtida novellkonstens mästare”. Boring!
Om det nu är så att ledamöterna i Svenska Akademien vill utmana och vidga gränserna för vad som är litteratur så varför inte använda motiveringen till att ge oss en liten hint om varför just Bob Dylan? Locka in mig i Dylans litterära värld, akademiledamöter! Jag låter de första timmarnas reaktioner skölja över mig. Vissa tycker att valet är dåligt (priset blir devalverat och man bör väl åtminstone har skrivit en bok!!??). Andra tycker att valet är bra (vi har haft nog av obskyra författare som ingen någonsin har läst och det är kul att se litteraturproffs som inte vet mycket mer om Dylan än att han skrivit Blowin’ in the wind stamma i direktsänd TV). Ytterligare andra, framför allt Dylan-fans, tycker att priset är fullständigt ointressant. Istället fastnar jag för två reaktioner från Dylans hemland.
Joyce Carol Oates har funderat över och skrivit om fenomenet Bod Dylan vid flera tillfällen och igår postade hon en del av sina funderingar på bloggen Celestial Timepiece – A Joyce Carol Oates Patchwork.
I believe these things are true about Dylan, as they are true about any genius:
1. He is unstoppable.
2. “He” is both an individual and a medium, a process by which certain energies are released, and the “he”—the man, Bob Dylan—arranges and invents and occasionally exploits the forms in which these energies are released.
3. As fast as people imagine they are following his “career,” he is always ahead of them and therefore no longer interested in their opinions; not out of modesty, but because he has work to do.
4. If there had been no era of protest, no civil-rights involvement, no Vietnam War—still, there would be a Bob Dylan, because the energy he represents would have been channeled into another area.
På Bruce Springsteens webbplats publicerades igår en gratulation till Bob Dylan tillsammans med ett kort utdrag ur Springsteens självbiografi Born To Run. Där berättar han hur Dylan lyckades ge tonåringen Bruce en bild av och en syn på världen som gick att tro på. Springsteen tecknar ett USA där ett gigantiskt gap hade öppnat sig mellan generationerna och där han som ung man lämnades hemlös med en snurrande kompass. Just där, skriver Springsteen, ställde Bob Dylan frågorna som ingen annan vågade. “Han pekade ut åt vilket håll norr låg och blev en fyr för alla som var tvungna att ta sig fram i den nya vildmark som var Amerika”.
Det är förstås den eviga frågan om finkultur och populärkultur som ställer till det. Böcker är finare än skivor. Men då ska man veta att när romanen kom till och nöjesläsningen ökade (på bekostnad av till exempel högläsning ur katekesen) så betraktades detta med fasa och det skrevs romaner(!) om nöjesläsningens faror. I Don Quijote beskriver Cervantes vad som kan hända om man förläser sig på riddarromaner och i Madame Bovary leder huvudpersonens läsning till hennes självmord. I en chatt på Svenska Dagbladets webbplats igår är akademiledamoten Horace Engdahl inne på liknande tankegångar när han svarar på en fråga om inte Svenska Akademien borde försvara den avancerade, ambitiösa och ibland svårtillgängliga kulturen. Engdahl svarar att det lärda och svåra uppstår med tidens gång, då koderna faller i glömska och fortsätter: “Det som däremot konstrueras som svårt redan vid sin tillkomst, måste man betrakta med skepsis. Svårigheten kan ibland vara ofrånkomlig, och det kan vänta en rik belöning på den som tar sig mödan att bana sig väg till verkets kärna. Men det “avancerade, ambitiösa och svårtillgängliga” kan också innebära falska anspråk och sterilt snobberi. Man måste kunna se storheten även i det som alla förstår.”
Bob Dylan får Nobelpriset i litteratur i en tid då jag lyssnar på fler ljudböcker än jag läser pappersböcker. I en tid då alla som vill kan ge ut en bok, ett skiva, en film och där alla som vill kan recensera dessa böcker, skivor, filmer offentligt. Naturligtvis förskjuts synen på vad som är kvalitet när utbudet ökar och fler hörs. Det blir en tid för omförhandling. Det är som det ska. Vi har litteratur för att vi behöver berättelserna. Formen och kanalerna är av mindre betydelse, huvudsaken är att vi får tillgång till de rum där berättelser kan bli berättade och hörda.
Joyce Carol Oates on Bob Dylan
Chatt i SvD med akademiledamoten Horace Engdahl om Dylan
Foto: Staffan Vilcans på Flickr under CC-licens
