Så sitter jag då här. Min gamla sekretär nedburen i vardagsrummet och fylld med mina skrivböcker, mina pennor. Sekretären som också varit mammas och mormors, och en tid även min dotters.
Allt går hela vägen runt.
Jag lyssnar på susandet i mitt huvud. Som steg. En taktfast marsch en liten bit bakom mitt vänstra öra. Så snart tillvaron omkring mig tystnar.
Så mycket jag är trött på., Så mycket som tar min tid trots att jag inte vill. Jag vill krympa min värld. Så att den kan bli stor. För i den stora världen blir min värld liten. Vi är alla så små och när vi försöker ta stor plats så blir vi så uttänjda att vi till slut blir alldeles genomskinliga. Så jag krymper mig själv och min värld. Inte för att bli liten utan för att bli kompakt.
Jag tycker inte om det offentliga samtalet så som det ser ut idag. Isolerade människor som står på en väldig plats och pratar rakt ut i luften. Tillsammans men ändå inte. Oseende ögon. Uppfyllda av Facebookfrågan: “Vem kan se mitt innehåll?”
Utbrotten. Explosioner som flammar upp på den öppna platsen. Svavelsyran som skvätter och osar. De hårda orden, föraktet, raljansen.
“Men jag behöver ju inte lyssna!”
“Jag skapar ju mitt eget flöde!!”
Ja, just det ja. Så bra. Då säger vi det till eleverna i klassrummet också, när en eller varför inte en hel grupp elever ger sig på en annan elev med förakt som osar svavel. “Men kära nån, lyssna inte på dem, skapa ditt eget kompisgäng och stäng in er i grupprum 2.”
En skenbart auktoritetslös arena, till exempel en plattform på internet, där kampen om makten börjar om varje dag, måste ju vara en ypperlig möjlighet för den som vill studera grundläggande mänskligt beteende. Kanske skulle en sådan studie visa att vi i grunden inte alls vill varandra väl utan att vi istället ständigt är på jakt, mer eller mindre medvetet, efter någon att lägga vår frustration, vår besvikelse och vår ilska på.
Personligen är jag inte överdrivet lockad av en tillvaro där jag varje dag måste bevaka min position för att inte knuffas bort av någon som är smartare, snyggare, rappare i käften eller helt enkelt duktig på att intrigera.
Jag tror inte på att blåsa stora och vackra ballonger och släppa upp dem mot himlen i hopp om att någon ska se dem och beundra dem, trots att de inte innehåller något annat än använd luft.
Jag tror på hårt arbete. Utan belöning. Utan rättvisa.
