En gång, mitt i småbarnträsket, sa min vän Y till mig: “Tänk när barnen börjar bli stora och vi är några år över 40. Då kommer vi att bli spännande igen” Jag hade vällingspyor på min urtvättade t-shirt, var mager som ett streck eftersom jag ammade en extremt hungrig unge och orkade aldrig ta mig längre än till kvarterets lekpark. Tänkte att hur f-n ska det gå till? Nu är jag där. 40 something och funderar över vad jag egentligen saknar från den där ljuvliga, helvetiska tiden när vuxenlivet just hade startat. Innan allt.
Just nu känner jag mig som en tonåring. Allt är möjligt och jag bestämmer. Samtidigt är jag ju faktiskt vuxen. Klokare? Kanske, men inte alltid. Kommer på mig själv med att tro att saker och ting är enklare än de är. Tänker inte alltid så bra. Trots att jag försöker.
Inser att jag helt enkelt är nybörjare. Igen.
Det gör inget. Det får vara så.
