I mitt fackliga uppdrag har jag förmånen att då och då få vara med och intervjua sökanden till lediga chefstjänster inom min organisation. Det är väldigt vanligt att de sökande uppger att de föredrar en ledarstil där de ger stor frihet under ansvar. Det verkar finnas en förväntan att alla medarbetare ska vara självgående experter. Jag har arbetat sedan jag var 17 år gammal. Jag har jobbat inom vården och skolan, med socialt arbete inom kyrkan och på en tidningsredaktion, som politisk sekreterare i landstingsvärlden och som kommunikatör i kommun. Enligt min erfarenhet är den mogna arbetsgruppen med självgående experter där alla trivs med stor frihet under ansvar en önskedröm. Den existerar inte. Det som händer är istället att de medarbetare som är något lite åt självgående expert-hållet förväntas lära upp och agera föredöme åt de kollegor som är lite mer åt “jag-har-det-tryggt-med-mitt-och-vill-inte-gärna-ta-några-risker”-hållet. Vilket naturligtvis är dömt att misslyckas. Istället skapas en arbetsgrupp där de som skulle kunna fungera i sitt expertuppdrag med stor frihet under ansvar får lägga större delen av sin kraft på internt arbete för att sedan bli utnämnda till odrägliga besserwissers. Och de lite mer försiktiga medarbetarna fortsätter att vilja ha ledning av sin chef. Så vad uppnår man?
