Tidigt i våras byggde ett duvpar bo i trädet utanför mitt fönster. De putsade och fejade en del men mest satt de och kelade med varandra. Våren med allt sitt hopp. Hur vi börjar om, trots allt.
Nu är det sensommar. I mitt liv kryper döden allt närmare, precis som varje år vid den här tiden. Döden och kärleken. Jag vet allt om kärlek och jag har ingen aning om vad kärlek är. Men ibland får jag känna den och det är den största gåvan. Inte att få. Inte att ge. Men att känna. Någonstans innanför mitt bröstben finns en hemlig plats och det är där jag tror att kärleken bor. Liten och genomskinlig ibland. Då kan jag få för mig att den är borta och död. Att aldrig mer. Men det är fel. Den kommer igen. En sång på radion som får mig att le trots att regnet öser ner. En vän som reser sig ur djupaste förtvivlan. En nästan vuxen unge som fortfarande vill luta sin panna mot min kind.
Det är då jag kan tänka att jo, jag vet att det mesta verkar vara på väg att kantra men livet är ändå rätt fint. Att jag ens får vara här. Att jag får vandra i augustinatten.
“And can you feel the love tonight?
How it’s laid to rest
It’s enough to make kings and vagabonds
Believe the very best”
Citat ur “Can you feel the love tonight” från The Lion King
