Det är åtta dagar kvar och jag vill inte vakna. Jag vill borra mig djupt ner i sängens madrass och skrika tills jag inte har någon luft kvar. Gräva ett hål och stanna där. Istället kliver jag upp. Äter len fil med solroskärnor och linfrön. Dricker starkt kaffe. Inte för att det känns bättre utan för att rörelsen framåt är en välsignelse. Varje rörelse framåt är en välsignelse. Om jag inte har lärt mig något annat så har jag i alla fall lärt mig det.
En diffus obehagskänsla i huden, som om hårrötterna vrider sig och skaver i underhuden. Allt gör ont. Till och med maten som färdas genom kanalerna i mitt inre. Gör ont. Varje rörelse. I varje kroppsdel. Kanske måste sorgen dra igenom kroppen en gång om året. Ett väldigt efterskalv.
Det har gått sex år.
Du skriver så starkt och träffande. Känner med dig <3.
Tack, det värmer mycket! 🙂