“Hon tror att hon kan bete sig hur som helst. Det gör mig så arg. Sitter där på sin trapp i urringat linne och kort kjol. Ger ungarna o’boy och fattiga riddare med kanel och socker. Till frukost. Det ser ut som ett skrotupplag utanför hennes dörr. Pinnar och stora stenar och plåtbitar som hennes underliga sexåring släpar hem. Han den arga, han som rymmer och gömmer sig i buskarna minst en gång om dan. Å vad gör hon då? Tar honom i armen och får honom att sluta med dumheterna? Nä, hon sitter där på andra sidan staketet och PRATAR med honom. Hur länge som helst. Som om hon inte hade något annat att göra. Städa till exempel. Det verkar vara hur rörigt som helst där inte. De får spela fotboll inomhus. Springa i soffan. Äta mellis i kojor som de bygger under köksbordet. Å när min unge ringar på deras dörr på helgerna vid 11-tiden så går hon fortfarande i morgonrock.
Fast värst är flirtandet. På gårdsfesten. Hade hon kunnat hade hon gått hem med Lisas Kent. Han åt henne med ögonen och hon verkade inte ha något emot det alls. Lisa pratar inte med henne längre. Det kan hon gott ha. Det är synd om hennes man bara.
Hon tror att hon är så förbannat mycket bättre. Som om det finns särskilda regler för henne. Hon har tamejfan åsikter om allting. Å eftersom hon har jobbat på länstidningen så har hon naturligtvis rätt. Hon passar inte här. Det är bara så det är.”
Den här hårdheten
Dagens ämne i PostADay2011 är följande: Skriv en berättelse om dig ur någon annans perspektiv. Situationen är självupplevd men jag har tagit mig friheten att skapa en fiktiv grannfru. Hon finns inte, hon som tänker. Men jag är ganska säker på att synen på mig var ungefär så.
Jag tänker att vi ofta är ganska hårda mot varandra. Imorse var Börje Ahlstedt, Kjerstin Dellert och Björn Kjellberg i Nyhetsmorgon för att prata om Lena Nyman. Ahlstedt berättade om Nymans hund Kaxe och hur hon hade med sig honom när hon bodde på hotel. Hur hon beställde oxfilé åt både sig själv och hunden vid middagen och sedan satte sig i foajén och åt tillsammans med Kaxe. Nu, när hon är död, blir det där en fin historia om hennes stora kärlekt till sin hund men jag slår vad om att hennes middagsvanor fick hennes omgivningen att fälla en hel del elaka kommentarer bakom hennes rygg medans hon forfarande levde.
Jag skriver det här samtidigt som jag tittar på This is it, dokumentären om Michael Jackson som spelades in strax innan han dog. Det jag ser är ett proffs. En skicklig yrkesman med en gudabenådad talang. Jag ser på numren han repeterar och tänker att det han försöker göra är att ta tillbaka sin karriär. Med dunder och brak. För hur pratade vi om Michael Jackson innan han dog? Wacko Jacko. Pedofilen. Freaket som var så skadad att han var tvungen att bygga ett eget sagoland för att inte bli tokig. Den svarte mannen som svikit sin ras genom att försöka operera sig vit. Misslyckat förstås. Men han fick ju skylla sig själv.
På Twitter, där jag tillbringar en del tid, är tonen också ganska hård. Vi skriker FAIL och ropar på skämskudde så fort någon gör eller säger något som inte faller just mig i smaken.
Modet att stå kvar
Vi gör våra val. Försöker leva våra liv. Det går inte alltid så bra. Och då är det skönt att peka finger åt någon annan. Det ligger i vår natur. Det krävs mod och styrka för att vända blicken inåt. Lika mycket mod och styrka som det krävs för att hånas och föraktas och ändå stå kvar. Fortsätta dela middagen med hunden i foajén trots att omgivningen tycker att man är knäpp. Envisas med att göra det man är bäst på trots att omvärlden anser att man har förbrukat sina chanser. Uppfostra barnen med hjärtat och med lite skit i hörnen trots att grannarnas blickar blir svarta.
Foto: Grzegorz Łobiński om Flickr
Så bra skrivet <3
Tack 🙂
Jag kan bara buga och tacka – du formulerar det SÅ väl!
Usch nu fick jag Jante-ångest för min tidigare formulering… Jag ville bara tacka för att du skriver en sån bra text och låter folk ta del av den, alltså… 🙂
Inte ha Janteångest 🙂 Jag blir glad för att du läser, för att du tycker om och för att du talar om det för mig!