Jag hade inte alls tänkt hamna i Västerås. Det bara blev så. På krokiga vägar kom jag 1989 fram till ett sommarjobb på VLT i Västerås. Jag hade då tillbringar tre terminen vid Vättern, en termin vid Lake Michigan och 23 år vid det riktiga havet i väst.
Hur skulle det gå? Jag satt i min vidunderligt vackra lägenhet invid Stadsparken i Jönköping. Såg hur Vätterns vatten blev djupblått i skymningen. Hörde ljudet från TV:n svagt i bakgrunden. Lystrade plötsligt. Pratade de inte om Västerås?
Jo, om Västerås och om Tomas Tranströmer. Vackra bilder med knotiga träd och dis över Mälaren. Poesi.
I februari stod levandet still.
Fåglarna flög inte gärna och
själen
skavde mot landskapet så som
en båt
skaver mot bryggan den ligger
förtöjd vid
Träden stod vända med ryggen
hitåt
Snödjupet mättes av döda
strån.
Fotspåren åldrades ute på
skaren.
Under en presenning tynade
språket
En dag kom någonting fram till
fönstret
Arbetet stannade av, jag såg
upp.
Färgerna brann. Allt vände sig
om.
Marken och jag tog ett språng
mot varann.
“Ansikte mot ansikte” ur Den halvfärdiga himlen (1962)
Vansinnigt vackra ord.
Inser ofta att Tranströmer har skrivit om det jag känner. Så vackert 🙂
Vackert, säger jag också – och undrar med lätt gryende panik var min Tranströmer-samling tagit vägen… *går för att rota i bokhyllan*
Åh, vad jag känner igen den känslan. Någon bok man inte kikat i på länge men vet att man har…nånstans….den har väl inte kommit bort?….:-)