Den här torsdagens ord är självkänsla. Det jag är och inte det jag gör. Jag vet att jag är bra på i stort sett allt jag gör. Jag är däremot inte så säker på vem jag är. Själva varat, bakom prestationer och utseende och förmågor. Vem är jag när jag inte skriver? När jag inte hävdar mig i en diskussion? När jag inte slåss för att höras och synas? Är jag någon den dagen jag inte orkar visa vad jag kan? Om jag bara är, blir jag osynlig då?
Jag har en tendens att definiera mig själv efter hur jag blir behandlad. Pinsamt nog så verkar jag tro mest på den som behandlar mig illa. På en av mina arbetsplatser höll den vanan på att ta livet av mig. Ju mer ifrågasatt och förminskad jag blev ju fler varv vred jag mig själv för att motsvara alla förväntningar. Efter ett tag var det så lite kvar av mig att jag nästan inte var synlig. Det slutade med att jag inte kunde någonting. Ville helst bara sova. Man kan nog säga att jag ägnade mig åt att bara vara. Precis det rådet den stressade nutidsmänniskan brukar få när livet blir för mycket. Men jag kan lova att jag inte kände mig särskilt värdefull eller fantastisk när jag bara var. Jag kände mig eländig, misslyckad och värdelös. Så de lättvindiga lifecoach-råden om att man ska flytta fokus från sina prestationer till det man innerst inne är ger jag inte mycket för. Så enkelt är det inte! Fast det kan ju vara så att min aggression beror på att jag misstänker att det just bakom mina prestationer inte finns så mycket att yvas över.
För övrigt så är jag otålig att få läsa Karin Johannissons nya bok om melankoli. Någon som är förvånad?
Jag blir så förvirrad när jag läser det här. Har jag omedvetet klonat mig i två? Är detta skrivet av mitt klokare och modigare alter ego…?
Jag dras med samma osäkerhet. Kring vem jag är – och vad som blir kvar när man lyfter bort prestationerna.
“tendens att definiera mig själv efter hur jag blir behandlad” – har aldrig tänkt så, men oj vad det ringer bekant när du sägr det. Ända ner till att det är en vana som kan – och kommer – att ta död på en, om man inte kommer på det där… vad det nu är, som man ska komma på, när man bara är.
(Samtidigt som jag förstår hur du menar med lättvindiga råd, är jag ändå böjd att tycka att råden stämmer – förutom att det är förbålt jädra omöjligt att faktiskt GÖRA, när man känner sig eländig, värdelös och misslyckad. Men i teorin är det ju vad det handlar om – att lära sig gilla den man är, när man inte gör något alls.)
(Hm – nu ser jag att jag svarade på ett gammalt inlägg. Min RSS-läsare säger att du skrev det här idag. Jaja. Det var nyttigt för mig att läsa idag, så någon mening var det väl ändå…!)
Anledningen är troligen att jag roade mig med att kategorisera mina gamla inlägg igår å då blir det ju liksom en ompublicering 🙂
Lite spännande att läsa din kommentar och läsa om inlägget såhär ett och ett halvt år senare. Under den tiden har jag nämligen tvingats till rent varande. Sådan blev sorgen för mig. En dag, ett steg, ett andetag, längre än så kunde jag inte tänka. Och prestationerna har blivit mindre viktiga. Jag gör fler saker med vänster hand och jag plågar mig inte längre med allt jag kanske kunde göra men inte gör.
Det finns en vila i det nya. Men jag tvingades dit, under stort motstånd.