Jag tror numera bara på min egen vilja, min kraft, min envishet och min tro på att jag har rätt att gå framåt. Ingenting kommer gratis.
Det finns en oro inför varje nytt steg. Kommer det att göra ont? Kommer det att finnas fast mark där jag sätter ner foten eller kommer det att gunga? Kommer jag att tappa balansen? Kanske falla? Å reser jag mig i så fall en gång till?
En klok person jag känner sa en gång att när man finner något viktigt som öppnar hjärtat så öppnar man samtidigt för alla erfarenheter av misslyckande och avvisande och all överlevnadsskräck som man samlade på sig under sina första levnadsår Allt sådant som vanligtvis finns gömt nånstans djupt ner i det undermedvetna.
Min utmaning är att stå ut med oron. Andas djupt och gå framåt. Ingenting kommer till den som låser dörren och sitter still.
