Den allra mörkaste tiden. Blir det ljust igen? Grönt? Varmt? När det är så ogenomträngligt svart?
Jag förstår vad vi gör. Lagar mat och äter i överflöd. Köper och ger varandra saker vi inte behöver. Lindar in tillvaron i glitter och ljus. Det är ett sätt att betvinga mörkret. Ett försök att övertyga oss själva om att det ogenomträngligt svarta inte ska vara för evigt. Att ljuset kommer igen. I år också.
Ikväll ser jag första delen av Härskarringen. Igen. Lord of the Rings är min saga. Jag läste den första gången när jag var 15 år. Jag har läst trilogin åtskilliga gånger sedan dess och sett Peter Jacksons filmer fler gånger än jag kan räkna. Det finns mängder av berättelser om kampen mellan ont och gott men Tolkien skrev den berättelse som skulle ge djup åt mitt liv. Den beskriver kampen för livet på ett sätt som jag kan förstå.
I den sista filmen, Konungens återkomst, vandrar Frodo och Sam genom Mordor. Där är mörkret ogenomträngligt, marken är svart och luften giftig att andas. Där finns ingen barmhärighet. Varje steg gör ont. Varje andetag kräver all kraft han har. Bördan han bär blir tyngre för varje steg.
Jag vet hur det är att vandra genom Mordor. Och varje år, vid den mörkaste tiden, blir jag påmind om min vandring i den svarta öknen. Jag hoppas att mörkret ska vika och ljuset återkomma. Så som det varit varje år hittills. Men helt säker vågar jag inte vara förrän jag ser det.
