De här dagarna som kommer går, vad gör vi med dem egentligen? Vad innehåller de? Vad ser vi? Vad hör vi? Vad tänker vi? Förändras vi? Här är min söndag den 21 maj år 2017.
Mormor och jag
De har poplinkappor och rejäla skor. Ett berg av kassar vid fötterna. Jag tror att de väntar på bussen. När de kommer hem ska de pusta ut med en kopp kaffe vid köksbordet. Kanske skvallra lite om stadsresan, innan var och en går in till sitt för att börja med middagen. De är mormor och farmor och det är länge sen.
Då och då smyger jag runt i korridorerna på sjukhuset i Västerås enbart för att se på den här målningen. Den är min barndom. Den är mina resor till stan med mormor. Den är mormors hatt och poplinkappa. Den är mina stunder med hembakt kakebröd och nyinköpt ost vid mormors köksbord.
Konstnären heter BG Broström och målningen ingår i en serie som heter Tre målningar. BG Broström är välkänd för de flesta västeråsare, kanske framför allt som konstnären bakom skulpturen Aseaströmmen på Stora torget.
Målningen i korridoren på sjukhuset förflyttar mig till en annan tid. Det känns som om jag kan gå rakt in i bilden, sticka min hand i mormors kappficka och känna lukten av nymalt kaffe stiga från någon av kassarna, där vid våra fötter.
I morse var vi ett litet gäng som beundrade de tre målningarna i Tre målningar på Twitter. Ibland kan man ha lite roligt på Twitter ändå. Där heter jag @AWiderberg för övrigt.
Så roligt och så sorgligt
Att läsa tidningen Visions lista över de värsta jobbflosklerna 2017 är hysteriskt roligt och ändå så sorgligt. Här tvingas man att “delta i arbetsplatsens utveckling” å detta är tacken!
Enligt tidningens läsare är den allra värsta jobbfloskeln i år: Jag hör vad ni säger och tar det med mig. Upphovsmannen Anders Lundgren jobbar som informatör på Kulturhuset och han säger såhär om sitt vinnande bidrag:
För mig är det ett uttryck som i klartext betyder: ”Vad skönt att mötet äntligen är över, nu behöver jag inte bry mig om ert gnäll, för när det kommer till kritan är det jag som bestämmer”.
Rädslan att lämnas utanför
I lördagens Lundströms bokradio, som jag lyssnade på idag, via min poddapp, fick Marie Lundström träffa den turkiske författaren Orhan Pamuk för att prata om hans nya bok Den rödhåriga kvinnan. Det är ett lustigt sammanträffande eftersom jag precis har läst Pamuks nobelföreläsning som han gav när han fick litteraturpriset 2006. Där berättar han om vad han ser som författarens viktigaste uppgift; att undersöka och berätta om mänsklighetens grundläggande rädslor: Rädslan att lämnas utanför, rädslan att inte räknas och känslan av att vara värdelös. I föreläsningen säger han att när de rädslorna får styra så blir vi upptagna av kollektiva förödmjukelser, vår egen sårbarhet, vår svaghet, våra känslor och av att klaga på de förolämpningar som vi anser oss utsatta för. Det låter som en ganska bra beskrivning av läget just nu, tycker jag.
Nobelföreläsningarna finns att läsa i olika samlingar och jag är just nu sysselsatt med åren 1986 till 2006. Det är ofta små mästerverk där författaren många gånger lyckas pricka in själva essensen i sitt skrivande och det uppdrag han eller hon uppfattar sig ha. Nu läser jag Harold Pinter som fick priset 2005. Han föreläsning heter Art, Truth and Politics.
Här skriver jag mer om Orhan Pamuks nobelföreläsning
Lundströms bokradio med Orhan Pamuk
Do It Yourself
Jag har numera fyra tomatplantor på min trapp. Jag tycker om att göra saker själv. Virka en korg. Eller en lanterna. Baka ett bröd. Laga en tröja. Odla egna tomater. Och persilja. DIY. Do It Yourself. Det är ingen affärsidé. Inget smart sätt för att göra karriär. Bara njutningen i att göra något själv. Med mina egna händer och efter mitt eget huvud. Något som jag, eller kanske någon annan, har nytta och glädje av.
När jag var ung kallades det förspilld kvinnokraft. Jag vet vad som är förspilld kvinnokraft. Eller snarare förspilld människokraft. Det är att ha ett arbete där man tvingas till eviga mötesserier för att utveckla arbetsplatsen för att sedan höra sina förslag och synpunkter mötas av Jag hör vad du säger och tar det med mig.
