Aldrig har solen kommit med så mycket hopp som den här våren. Ljuspunkter som skapats långt däruppe i evigheten blir till glittrande bloss i Mälarens vatten. Vid Svartån i majkvällen skjuter en solstråle fram genom träden, smeker åns vatten för att landa i molnet som speglas i vattenytan. Det är någonting jag ska förstå. Jag tror att det handlar om att livet kan gå sönder och ändå kan det finnas hopp. Måste det finnas hopp. Till slut.
