Politik är det viktigaste i mitt liv. Här hemma pratar vi politik varje dag. Vi pratar om hur Sverige ska försvara sig om det blir krig. Och vilka som ska göra jobbet. Vi pratar om varför människor blir hemlösa och funderar över hur barn i missbrukarfamiljer har det. Vi pratar om varför hasch är förbjudet men alkohol tillåtet. Vi pratar också om varför det finns en allmän uppfattning att kvinnor över 35 inte bör ha långt hår och om varför vissa äldre människor verkar vara arga på alla ungdomar.
Är det bara retorik?
Däremot blir jag fruktansvärt uttråkad av partipolitik. Anledningen är att från där jag står verkar partipolitiken mest handla om retorik. Det är en konst att kunna tala bra och engagerande. En klassisk konst med anor från antiken. Aristoteles definierade retorik som “konsten att finna det som i varje situation är ämnat att övertyga”. Ja, självklart måste en politiker ha förmåga att övertyga för att kunna leda. Men om jag som vanlig medborgare misstänker att det bakom de fina orden och formuleringarna inte finns någon substans då är retoriken inte mycket värd.
Proportioner
Igår gick det inte att undvika rapporteringen om Håkan Juholt. Skulle han avgå? Större delen av Stockholms journalistkår stod på pass utanför partikansliet på Sveavägen. Förutom att jag alltid tycker att de här stora journalistuppbåden är vansinnigt komiska så funderar jag lite över proportionerna. Med risk för att låta som den där ständigt återkommande gruppen som vill ha mer positiva nyheter i tidningen så undrar jag: hände det verkligen ingenting annat av intresse igår? Ingenting annat som behövde bevakas?
Ett anspråkslöst förslag
Från min horisont så tycker jag att det hade varit bättre om alla socialdemokrater på olika nivåer och i olika delar av landet som igår ägnade sin tid åt diverse krismöten istället hade satt sig ner och diskuterat hur vårt land ska hantera hedersvåld och hedersförtryck. Det hade passat alldeles utmärkt såhär 10 år efter mordet på Fadime. Övriga partier kunde ju också vara med och diskutera. Man kunde bjuda in personer som har egna erfarenheter tillsammans med specialister som kunde belysa frågan ur olika synvinklar. Och det stora journalistuppbådet kunde ju vara med och bevaka hela dagen, istället för att ta en kommentar när dagen är slut. Jag menar att eftersom redaktionerna kan avsätta ett sådant uppbåd till bevakningen av Juholts eventuella avgång så borde man kunna göra likdant när det gäller andra frågor som betraktas som viktiga. Det handlar om prioriteringar, som sagt.
