Jag minns när Göran Hägglund blev twitterstjärna. Jag har inget särskilt emot Göran Hägglund, han är säkert både rolig och smart, men jag vet att jag funderade över hur lite det behövs för att en makthavare ska börja betraktas som ovanligt folklig, trevlig och någon att lita på. Det räcker att du hittar rätt tilltal. Och det kan vara skådespel från början till slut. Politik har förstås alltid handlat om tilltal. Om retorik och skådespel. I debattartiklar, i TV-soffor och från talarstolar. I svunnen tid bjöds politiker in till TV-sända debatter och andra offentliga sammanhang när det var valrörelse medan de resten av tiden fick harva sig fram och försöka få debattartiklar publicerade eller någon redaktion intresserade av deras olika utspel. Liknande situation gällde för andra makthavare. De fick tillgång till den offentliga arenan när de lyckades sälja in en eller annan nyhet men annars var det ganska svårt att få ut de egna budskapen till medborgarna. Nu är det andra tider. Möjligheterna att synas och höras är oändliga och begränsas bara av den egna uppfinningsrikedomen när det gäller att sticka ut från mängden. Nej, missförstå mig inte, jag tycker på det stora hela att utvecklingen är bra. Att fler hörs och får uttrycka sig är ett demokratiskt framsteg. Men det förvånar mig att vi är så naivt benägna att ge olika makthavare tillgång till oss så lättvindigt. För en sak kan man vara helt säker på: de pratar inte med oss för att vara trevliga, de pratar med oss för att de vill ha något av oss.
Nobelpriset i litteratur gick 1993 till Toni Morrison ”som genom en romankonst präglad av visionär kraft och poetisk pregnans levandegör en väsentlig sida av amerikansk verklighet”. Hon ägnar sin Nobelföreläsning åt språket och hon är orolig. Hon ser hur det språk som gavs henne vid födseln hanteras och missbrukas. Hon inleder sin föreläsning med en saga:
Det var en gång en gammal kvinna. Han var blind och mycket vis. Det hände ofta att människor kom till henne för att få råd eftersom hon ansågs kunna se saker som ingen annan kunde se. En dag får kvinnan besök av en grupp unga människor. De skruvar på sig, någon fnissar lite. Har de kommit för att driva med henne? Till slut säger en av dem: ”Jag har en fågel i mina händer, tala om för mig om den lever eller om den är död”. Den gamla kvinnan svarar inte så hon får samma fråga igen: ”Är fågeln jag håller i levande eller död?” Efter en lång tystnad säger kvinnan slutligen: ”Jag vet inte. Jag vet inte om fågeln du håller i lever eller är död, men det jag vet är att den är i dina händer. Den är i dina händer.”
Toni Morrisons tänker sig att fågeln i berättelsen är språket och den gamla kvinnan en författare och hon säger i sin föreläsning att ett dött språk naturligtvis kan vara ett språk som inte längre talas eller skrivs. Men ett dött språk kan också vara ett språk som har förvandlats så illa att det till slut drabbats av förlamning. När ett språk blir förlamat och statiskt och censurerat så kommer det också att censurera och bli hänsynslöst i sina övervakande plikter. Med ett sådant språk stannar alla former av intellektuell utveckling, samveten tystnar och all mänsklig potential undertrycks. Med ett förlamat språk går det inte att bilda eller tolerera nya idéer, forma nya tankar, berätta en annan historia eller fylla en förvirrande tystnad. Det officiella språket, säger Morrison, har bara en uppgift och det är att sanktionera okunnighet och bevara privilegier.
Jag tror att alla känner igen det hon beskriver. Det dunkla maktspråket från de styrande och det glättade låtsasspråket från tanklösa redaktioner. Det visserligen vackra och stolta men svårt förkalkade språket från akademierna. Det fyrkantiga språket från vetenskapen. Det giftiga språket hos en lag utan etik. Det upphetsande språk som utformats för att skapa främlingskap hos minoriteter. Men hur är det då med den intellektuella karriärklättraren, den betalda politikern och journalisten som gärna vill ha ett eget TV-program, kommer de någonsin att vilja se vad de gör när de använder språket för sina egna, dunkla syften? Nej, naturligtvis inte. Språket kommer alltid att användas för att hålla medborgarna både beväpnade och i schack. Människor kommer att fortsätta slaktas i köpcentrum, domstolar, postkontor, lekplatser, sovrum och på gator och torg. Sentimentala, rörande ord kommer att användas för att dölja vilket skriande slöseri med människoliv detta dödande innebär. Det kommer alltid att finnas ett särskilt diplomatiskt språk som används när man måste prata om våldtäkt, tortyr och mördande. Övervakning kommer alltid att förkläs språkligt som forskning. Upphetsande ord kommer att fortsätta användas för att trigga de missnöjda och bedrövade till att angripa sina grannar. Och det arroganta översittarspråket är särskilt utformat och väldigt effektivt när det gäller att låsa in kreativa människor i burar av underlägsenhet och hopplöshet.
Men Toni Morrison kräver något av oss. Hon kräver att vi försöker se och höra de giftiga orden, vägra acceptera dem och kräva något annat. Ett språk kan dö av slarv, missbruk, likgiltighet och bristande respekt, men det kan också dödas helt medvetet, på en direkt order. Alla vi som använder och skapar språk är ansvariga för dess undergång.
Nu går vi tillbaka till den gamla kvinnan och hennes unga besökare. De står fortfarande där, utan svar. Kanske har de inte alls någon fågel med sig? Kanske är besöket hos kvinnan bara ett knep för att få någon att prata med dem, att ta dem på allvar på ett sätt som ingen någonsin har gjort förut? Nu blir de upprörda för att den gamla kvinnan inte vill göra dem till viljes.
Du förminskar oss, säger de, du förminskar oss och fågeln som vi inte har i våra händer. Finns det då inget sammanhang för våra liv? Finns det ingen sång, ingen litteratur, ingen dikt fylld med näring, ingen berättelse byggd på erfarenhet som du kan lämna över till oss för att hjälpa oss i starten? Du är ju vuxen. Du är den gamla och den kloka. Sluta tänka på att rädda ditt eget ansikte. Tänk på oss och berätta om din värld med hela dess innehåll. Ge oss en berättelse. Berättelser är omstörtande eftersom de skapar oss i samma sekund som de blir skapade. Berätta för oss hur världen har varit för dig, både på de mörka platserna och i ljuset. Berätta för oss vad det är att vara kvinna så att vi förstår vad det är att vara man. Berätta vad som rör sig vid gränserna. Berätta hur det är att inte ha något hem på jorden. Berätta hur det är att tvingas lämna allt du känner. Berätta hur det är att leva i utkanten av en stad som inte står ut med ditt sällskap.
Och nu, slutligen, kan den gamla kvinnan tala. Jag tror att hon ler, även om Toni Morrison inte nämner något om det. Och jag tror att hon berättar, även om Toni Morrison inte säger det heller. Hon tycker väl att vi kan tänka ut något på egen hand.
Äntligen, säger den gamla, kloka och blinda kvinnan, nu litar jag på dig er. Jag litar på er med fågeln som inte finns i era händer eftersom ni verkligen har fångat den. Se, hur fantastiskt det är, detta som vi har skapat tillsammans.
Det måste alltid finnas en motståndsrörelse. Det måste finnas människor som berättar hur världen sett ut för dem, både i ljus och i mörker. Det måste finnas människor som berättar vad som finns vid gränserna, dit nästan ingen vågar gå. Det måste finnas människor som berättar hur det är att förlora allt. Det måste finnas människor som berättar hur det är att vara den som ingen står ut med. Det måste finnas människor som berättar. Det måste finnas berättelser.
Källa: Nobel Lectures from The Literature Laureates, 1986 to 2006: Toni Morrison, The Bird Is In Your Hands, 1993
Foto: Robin Hutton på Flickr under CC-licens
