I maj för 26 år sedan hade vi just kommit hem med vår första unge. Jag promenerade i solen utmed Svartån och försökte komma underfund med vad en mamma var för en varelse. Med tiden skulle jag förstå att jag hade hittat mitt syfte, själva meningen med mitt liv.
Jag fick ett liv där bullar och mjölk var lösningen på nästan alla bekymmer. Vi hade ett sjörövarskepp i källaren och en fotbollsplan på baksidan. Köksbordet var en koja och hörnsoffan en löparbana. Här samsades vi: Spindelmannen, Fantomen, Zorro, Stålmannen, fotbollsspelaren, bandyspelaren, inlinesåkarna, sagoberättaren, glassälskaren, snögrottebyggarna, skrotsamlaren, snickaren och flickan som cyklade och cyklade. Ibland fick jag vara mamman men lika ofta en farlig krokodil och sedan veterinären som tog hand om alla de sjuka och skadade smådjuren som krokodilen hade bitit med sina vassa tänder.
Då och då blev vi arga och ledsna. Då hjälptes vi åt att baka kanelbullar. Eller så satt vi på trappen och skar äppelbåtar som vi åt med socker och kanel. Om det var sommar.
Kärleken slutar aldrig
Jag har lämnat så mycket. Lämnat trappen där jag satt med mina små i morgonsolen. Lämnat barnens barndomar och mammavarelsen. Alltihop finns inuti mig nu. Ungarna och trappen och tovorna i håret och de knubbiga händerna med äppelbåtar doppade i socker och kanel. Jag ska bli en annan. Jag förstår att det är nödvändigt. Och jag vet, att när ungar flyger ut så kommer det ljuvliga vuxna tillbaka. Då kan jag ibland få vara en mamma med en flock igen, en liten stund.
Jag tänker på när jag var gravid för så väldigt länge sedan. Hur allt skavde och inga kläder passade. Världen kändes långt borta. Jag var i mitt eget långsamma universum. Barnets hjärta och mitt hjärta i samma kropp. En obegriplig förvandling skulle ske. En skulle bli två. Den lilla varelsen där inne blev människa. Den stora människan blev mamma. Efteråt var ingenting som förut. Två hjärtan från samma kropp skiljdes åt men är för alltid sammanbundna. Kärleken sitter i kroppen. Den tänjs och växer och den kan vara taggig och len samtidigt och den slutar aldrig. Och ibland när jag sitter på min säng och gråter för att jag saknar mina ungar så hjärtskärande så måste jag le mellan tårarna för jag förstår att det är för att jag älskar mer än jag själv förstår och tänk att jag, just jag, skulle få ett liv med så mycket kärlek i.
