Jag har skrivit en bok. Ja, ska man vara petig så är det ju ingen bok ännu, utan ett bokmanus. Men det ska bli.
De senaste månaderna har jag skrivit om. Skrivit om och skrivit om. Strukit, lagt till och flyttat runt. Lektören har skickat frågor i drivor som har tvingat mig att trilskas hit och dit med mina minnen. Den berättelse som nu ska bli en bok har ett skelett av blogginlägg som jag skrev då, när allt hände. Nu måste jag gå tillbaka och försöka minnas. Hur tänkte jag? Vem var det som sa vad? Varför gjorde jag si och inte så? Vad menade jag med det där? Och den där våren, den har jag inte ett enda minne ifrån, vad gjorde jag då?
Minnen är bedrägliga
Ibland när vi sitter här, min granne och jag, i soffan som står på trappen mellan våra ytterdörrar, och dricker förmiddagskaffe, så händer det att någon av oss kommer att tänka på en eller annan episod ur vårt långa gemensamma förflutna. Och varje gång måste vi dividera om episoden utspelade sig under radhusperioden, under lägenhet-på-Gideonsberg-perioden, eller under nu-har-vi-skiljt-oss-och-bor-på-stan-perioden. Om man räknar ihop alla ungar vi har så blir det sex stycken och ofta går det att tidsbestämma den aktuella episoden någorlunda med hjälp av barnens ålder vid tidpunkten. Tyvärr är vi inte alltid säkra på vilka barn som var inblandade i vilken händelse. Vi kan ha varsin stensäker minnesbild av samma händelse men med olika ungar och i olika hus.
Nu när jag ska ge ut min bok så tänker jag att det kanske kommer någon läsare någon gång, spänner ögonen i mig och säger: Var det verkligen så där det gick till? Vad ska jag svara då?
Jag är med om ett oändligt antal händelser varje dag. Jag steker äggen, går till brevlådan, tar en dusch, pratar med pappa, betalar en räkning, bränner mig på kaffet, kör till apoteket, hejar på grannen med den stora hunden, trycker bort ett spamsamtal och läser en tweet. Det mesta som händer liksom glider förbi och försvinner. Jag antar att det lägger sig tillrätta i någon mörk vrå. Annat verkar kanske mer betydelsefullt och hamnar längre fram i ljuset. Där, i medvetandet, skapar jag en historia av det som hänt. En berättelse med början, mitten, slut och någon form av budskap. Jag kommer att minnas berättelsen och budskapet men minns jag vad som verkligen hände? Tveksamt.
“Därför har vi uppfunnit minnet”
I min bokhylla hittar jag en bok som jag har köpt men inte läst. Jag slår upp den. Författaren berättar om hur förlaget vill att han ska skriva om sina minnen. Det har han inga, säger han. Förläggaren svarar att han förstår tanken, att dagar och år flimrar förbi men att alltihop ändå finns lagrat djupast inne i varje människa. Författaren säger att javisst, allting lagras och komposteras inne i oss, på vilka ställen i kroppen är oklart. Men minnen är det inte. Varpå förläggaren oroligt frågar om författaren lider av minnesförlust, om något har drabbat honom:
– Jag har råkat ut för nästan allting, sa jag. Sjukdomar och dödsfall och förräderier och ärebetygelser. Och åskväder mitt ute på en sjö i en liten roddbåt. Jag är ett gott stycke över sjuttio. Men minnet har jag inte förlorat, jag trodde aldrig att jag hade något. Min tankeförmåga, underströk jag, är fortfarande en av de bättre i Sverige.
– Minnet är det enda vi har att lita till i fråga om det förgångna, sade nu förläggaren.
– Ja, sade jag. Det är en aning förargligt.
– Förargligt? sade han.
– Vi tycks ha ett behov av historias, sade jag. Historia och berättelser. Därför har vi uppfunnit minnet.
Min historia är allas historia
Den berättelse som jag har skrivit är min egen. Det är min historia. Ändå händer det gång på gång att människor kommer till mig och berättar att de har läst de texter som jag har samlat på min blogg och som utgör själva ryggraden i den berättelse som jag nu har skrivit, och de säger: ”precis så var det, precis så är det, jag förlorade min mor, son, syster, make i cancer, trafikolycka, hjärtinfarkt, självmord och precis så var det, precis så är det.”
Så frågan är om det verkligen är min historia jag har skrivit. Eller om berättelsen är allas?
Bok i bloggarens bokhylla: Torgny Lindgren, Minnen, Norstedts, 2010
Blogginläggen som ligger till grund för bokmanuset
