“En alkemist gav följande tröst till en av sina lärjungar: Oavsett hur isolerad du är och hur ensam du känner dig; om du utför ditt arbete uppriktigt och samvetsgrant kommer okända vänner att söka efter dig.”
Citatet kommer från C G Jung och jag läser det varje gång jag känner mig uppgiven. När frukosten är uppäten, kläderna är på, ansiktet sminkat och sängen bäddad. När det inte finns något annat kvar än att ta sig an dagen. Hur ska den bli? Ska jag uppnå något eller kommer jag att lägga mig besviken?
Ett undantagstillstånd
För jag vet ju ingenting. Jag vet inte hur ett land ska styras. Jag vet inte hur världen är konstruerad. Jag vet inte vilket hot som är värst; att vår värld, så som vi känner den, utplånas av kärnvapenattacker, kärnkraftsolyckor, terrorattacker, klimatkatastrofer, besök av aliens, sjukdomsepidemier, zombieapokalypsen, sönderfall av våra system på grund av korruption och tyranni eller något annat hot som vi inte ens känner till och kan oroa oss för.
Just nu lever vi i ett slags undantagstillstånd. Ingenting är som vanligt och det är påfrestande. Vi gör vad vi kan för att leva som vanligt, så mycket det bara går, och ägnar oss åt det närmaste. Det är så vi är byggda, de flesta av oss.
Hjältemod är till föga nytta
Förra året läste jag Leo Tolstojs gigantiska romansvit Krig och Fred, om Napoleons invasion av Ryssland i början av 1800-talet. I en epilog i del fyra skriver Tolstoj att tider av krig och ockupation kan, för oss som inte var med, framstå som en tid då alla människor är sysselsatta med att offra sig och rädda fosterlandet. I verkligheten är det inte alls så, men när människan skriver historia tar vi gärna fram det som direkt ser ut att hänga ihop med strider, förluster, segrar och invasioner.
I verkligheten, menar Tolstoj, fortsätter de flesta människor att ägna sig åt det som finns närmast hjärtat, även i tider av krig och katastrof. Privata bekymmer och glädjeämnen. Kärleken. Barnen, föräldrarna, syskonen, vännerna och arbetet som måste göras, hur det än ser ut i världen. Och Tolstoj skriver att det är hon som för världen och utvecklingen framåt; den vanliga människan i sin lilla värld och de beslut hon tar. Så också i detta krig vid 1800-talets början. De som däremot försökte begripa sig på vad som hände och som med självuppoffring och hjältemod försökte påverka, de var till minst nytta.
Det viktigaste sker utan avsikt
Med Tolstojs ord:
”De såg ofta allt bak och fram, och när de ville vara nyttiga ledde det mestadels till tokigheter, som i fallet med ryska regementen som plundrade ryska byar, eller adelsfröknar som repade linnetyg till förband som sedan aldrig nådde de sårade. Till och med hos dem som tyckte om att filosofera och uttrycka känslor, insmög sig i tolkningarna av Rysslands belägenhet ett element av falskhet eller lögn, eller ett meningslöst fördömande och en vrede mot personer som anklagades för det som ingen kunde anklagas för. Det är bara människors omedvetna handlande som har någon verkan och en människa som kommer att spela en roll i ett historiskt skede förstår sällan själv att det hon gör spelar någon roll. Och försöker hon förstå det, leder det oftast ingenstans.”
Börja där hemma, tycks han vilja säga. Gör det som måste göras. Som alltid måste göras. Försörj familjen, bär hem maten, älska de nära, sköt om vänskapen, hjälps åt. Och arbeta. Någon ska vårda sjuka eller ta fram ett vaccin. En annan ska köra sopbilen eller uppfostra barnen. Aldrig blir det så tydligt som under en kris, att det vi gör varje dag är själva livsinnehållet. Ena foten framför den andra och ett steg i taget. Varje syssla leder till en ny. Det är varje enskild människa och de beslut hon tar som styr världen. Det är ett stort ansvar, som kräver hårt arbete. Som Nietzsche lär ha uttryckt det: “Du måste övervinna dig själv tio gånger på en dag.”
Foto: Matthias Uhlig på Flickr under CC-licens
