Dag Ett
Jag ska arbeta med romanen men jag vet inte riktigt hur. ”Arbeta med strukturen!” säger en välklädd liten figur på min axel. ”Skapa en timeline!” Hon har smal kjol, blus, glasögon och håret samlat i en stram tofs. Men på andra axeln sitter en annan varelse, lite bakåtlutad, och tuggar på ett strå. I slokhatt och ockrafärgad klänning. ”Ta fram penseln och skrapan,” säger hon. ”Gräv fram det som ligger dolt under jorden.” Jag har läst Tolkiens brev den här sommaren och han återkommer ständigt till att han aldrig ”hittar på” något. Det kommer.
Dag Två
Jag badar i ån varje morgon innan frukost. Det är varmt och ljust. Mjukt. Vattnet är svalkande. Vattenglittret leder mig genom halvslutna ögon. En gata av glitter och guld leder mig mot solen. Det är så lätt. Strömmen för mig framåt och jag behöver inte kämpa. Jag tar loja simtag och förstår att jag är på rätt väg.
Dag Tre
Jag sliter med mina karaktärer. De är inte logiska. Det är svårt att förstå varför de gör som de gör. Jag vill säga åt dem att skärpa sig. Att vara bättre. Men de ignorerar mig. Till slut fattar jag varför. De är som oss. Vi fattar inte heller varför vi gör det ena eller det andra. Vi gör fel grejer och vi gör det igen och igen. Och på något vis är det befriande. Att vi inte fattar. Att vi är lite dumma i huvudet. Att vi inte kan se när vi går åt fel håll. Fast vi får förstås inte sluta att försöka bli bättre!
Dag Fyra
Jag tar en kopp kaffe på stentrappan. De två kvinnorna i min berättelse värjer sig mot mina ord. Just nu är de grå och konturlösa där de sitter i var sin vrå i mitt huvud. Jag önskar att jag kunde inreda åt dem med färg. Att jag hade en färg inuti mig som var fullkomlig och utan skuggor. Kanske ett litet uns av spets. Vit spets. Virkad. Lite romantik. Färgen kan vara röd. Eller något helt annat. Den lägger sig som ett skydd inuti alla mina organ. I min själ. Inuti rädslan. Inuti kärleken. Och spetsarna. Små knastriga, knapriga godisslingor i allt det röda. Som en liten njutning bara. Värme och lite godis. Det kunde de få, kvinnorna i min berättelse.
Dag Fem
Till slut blir det tid att åka hem. Jag tittar ordentligt på mig själv. ”Hej där!”, säger jag. ”Du har mått bra här, ser jag. Ätit bra mat, badat, sovit, arbetat och samtalat. Du har känt dig normal. Som en bland likar. Här vet du inte bäst, eller mer än andra. Du har kunnat vila i att alla tar ansvar för sig och för sitt. Och du har vilat, utan smink och i mjuka kläder. Du har blivit mjukare i kroppen för varje dag. Och de två kvinnorna i din berättelse har äntligen vågat sig fram. Här är de nu, och visar hur saker ska vara. Nu ska du åka hem och följa dem. Du kan om du bara inte låter bli att göra det. Det enda som hindrar den här berättelsen är risken för att du inte skriver klart den. Och den risken är mindre nu än den var för en vecka sedan.”
Dag Sex
Väskan är packad. Jag tar ett sista bad i åns vattenglitter. Jag vill ta med det hem. Vattenglittret, eller hellre hela ån med bryggan och strömmen och vattenväxterna och allt. Det går ju inte. Det är synd.
