Sanningen är en undflyende vän. Just när man tror att man har fått tag på den så byter den skepnad och smiter undan. Men om man låter bli att hålla fast den och istället betraktar den respektfullt och på lite avstånd så visar den sig. Då kan den glida runt och byta färg och form och visa skrymslen och vrår som man aldrig hade fått se om man hade tvingat sig nära och försökt att hålla fast.
Jag tänker mig det som en dans under vattnet. Lite drömskt och där jag är dykaren som måste ha specialutrustning för att kunna göra detta besök i en främmande atmosfär. Ibland är det mörkt, mörkt och jag ser dåligt men så plötsligt skickar solen strålar genom vattnet så att jag ser alldeles klart. Och just när jag tror att jag har förstått så ändrar varelsen där framme form så att jag måste tänka om igen. Simma runt. Inta ett nytt perspektiv.
Till slut kommer jag nära. Till slut förstår jag nästan allt. Alla sidor. Fast inte riktigt. Jag blir aldrig riktigt klar, men jag kan stiga upp med något som är så nära sanningen man kan komma.
Sanningen är inte vår. Den hör till något som vi inte råder över. Men vi ska söka den. För den finns.
Foto: Amy Truter on Flickr under CC-licens
