En morgon när mina barn var små och vi var och hälsade på min mormor, som då var en bit över 80, så kröp en av mina söner upp i mormor Ingas säng och sa till henne: ”När du dör, då blir du ett skelett!” Min mormor var en rätt cool dam och vid frukosten berättade hon för mig, skrattande, och sa: ”Det har han ju alldeles rätt i.”
Jag vet inte om ni har tänkt på det men små barn tror att de är odödliga. Ofta är de oerhört fascinerade av döden men de tror att det är något som bara drabbar andra, företrädesvis vuxna. Sen, runt den tionde födelsedagen, törs ens nyss fullständigt orädda unge plötsligt inte somna om kvällarna, för tänk om man inte vaknar mer? Tänk om mamma eller pappa dör under natten? Eller brorsorna?
Nu blev inte jag så förvånad eftersom jag kände igen mig själv. Någonstans i tioårsåldern blev jag katastrofalt rädd för alla former av svåra sjukdomar. Möjligen hade det att göra med att en jämngammal syssling till mig dog i skelettcancer just då. Naturligtvis pratades det mycket om detta i släkten och kanske tänkte man inte alltid på att vi barn hörde allt som blev sagt. ”Det är en fruktansvärd sjukdom, och inget bot finns det.” ”Cancern bara ligger där och ruvar i kroppen och Pang! så blir man sjuk och då är det försent. Finns inget att göra.” En jul strax därpå var jag alldeles övertygad om att även jag var dödssjuk. Jag hade en liten knöl bakom höger öra. Och om inte det var cancer så hade jag även en konstig känsla i ena foten, det liksom knäppte i fotsulan när jag gick. Så detta var nog min sista jul. Och ingen utan jag vet om det. Tänkte jag, medan jag öppnade mina julklappar tillsammans med mamma och pappa, mormor och morfar och min lillebror.
Kommer jag att hinna?
Vad var jag rädd för? För jag tror inte att det var döden i sig. Kanske handlade det om en rädsla inte få leva färdigt. Att inte få finnas. Att bli ett ingenting. Att liksom misslyckas med att leva. Någon slags skuldkänslor. En känsla av att det är något jag ska göra medan jag är här. Att det finns ett syfte med mitt liv. Något jag ska klura ut och sen göra. Men om jag dör så kommer jag inte att hinna ens förstå vad det är jag ska göra.
Jordan B Peterson berättar i en av sina föreläsningar om hur han under en period av sitt yrkesliv arbetade med personer som led av agorafobi. ”Agorafobi är egentligen rädsla för att dö”, säger han och förklarar att en typisk fantasi om du lider av agorafobi är att du går ut någonstans, till ett köpcentrum, en teater eller en biograf, och så får du en hjärtattack. Jaha, nu kommer du att dö. Men kanske ännu värre är att en massa människor ser på. Du kommer dö och dessutom se ut som en idiot medan du gör det.
För att undvika att denna fruktansvärda fantasi blir verklighet börjar du undvika alla platser där du skulle kunna få en hjärtattack. Det är ju inte särskilt praktiskt, för var kan du inte få en hjärtattack? Det hela slutar med att du stannar hemma i din säng. Du kan visserligen få en hjärtattack där också men, ja, du har flytt så långt du kan.
Peterson berättar om en klient med agorafobi som han behandlade och som var extremt rädd för hissar. När han tog henne till en hiss och hissdörrarna gick upp så sa hon: ”Det där är en gravkammare.”
Se den fruktansvärda verkligheten
”Den här klienten var aldrig ett mysterium för mig”, säger Peterson. ”Jag frågade henne aldrig varför hon var rädd för att dö. Naturligtvis är hon rädd för att dö! Vem är inte rädd för att dö? Det som verkligen är konstigt är att vi inte allihop är helt förstenade av skräck för att dö, varje sekund av våra liv. Vi borde egentligen ligga orörliga hemma i våra sängar allihop.”
”Det är den vanliga människan som är mysteriet”, fortsätter han. ”Där går du omkring och gör det du ska och döden finns vanligtvis inte alls i dina tankar. Det kan vara idag du dör. Så varför är du inte förstenad av skräck? Du vet inte. Du har ingen aning om hur du klarar av att reglera dina känslor på det sättet som du gör. Medan kvinnan som har utvecklat agorafobi har fått alla sina skyddande lager avskalade så att hon ser den nakna verkligheten och hon kan inte hantera det.”
Att sannolikheten för att hon ska dö i den där hissen just idag är extremt liten hjälper inte det minsta. Det är inte det som är poängen. Poängen är att hon kan komma att dö. Och hon har ju inte fel. ”På ett sätt har hon insett sanningen om världen, säger Peterson. ”Men hon har bara insett en del av sanningen.”
I hennes fall var lösningen så kallad exponeringsterapi. Sakta och försiktigt lärde hon sig att sluta vara rädd för hissar. Första steget var att titta på en bild av en hiss ända tills hon inte längre hade hjärtklappning och svettningar och på det viset tog de ett litet steg i taget och sakta blev hon mer och mer modig. ”Det är det som är grejen med terapi”, säger Peterson. ”Och även med mänskligt lärande. Du lär dig att du kan hantera saker och vara modig. Att inte vara rädd skulle innebära att det inte finns några faror och det är ju inte sant, det finns ju faror. Men kanske kan du lära dig att trots farorna så finns det något inom dig som ger dig tillräckligt med mod så att hur mycket fara det än finns så kan du faktiskt hantera det.”
Jag mötte döden varje dag
Jag tror att det var precis det jag gjorde när jag valde yrke efter grundskolan, även om jag inte visste det då. Trots att jag hade vad som i arbetarklasshem brukade kallas för läshuvud så valde jag att utbilda mig till undersköterska och efter något år med kortare vikariat så fick jag arbete på en intensivvårdsavdelning. Jag var 18 år gammal och jag mötte döden varje dag. Jag arbetade med människor som hade allvarliga sjukdomar, som hade råkat ut för svåra olyckor, som försökt ta sina liv, som var väldigt gamla, som förstörde sina kroppar och liv med droger. Jag satt bredvid sängen när människor dog. Unga som gamla. Jag mötte sorgen och smärtan hos deras anhöriga. Man kunde ju tänka sig att jag skulle bli mer rädd av allt detta men det blev faktiskt precis tvärtom. Vissa dagar, när jag for fram på sparkcykeln genom kulverten för att lämna akutprover eller för att hämta blod på labbet så sjöng jag högt av lycka över att jag levde.
Det höll tills vi fick vårt första barn. Att bli mamma gjorde mig återigen oändligt sårbar. Idag vet jag att det inte är ovanligt men då förstod jag ingenting. Den där första sommaren kunde jag inte vistas i solen av skräck för att få cancer. Jag fick ett fruktansvärt, kliande soleksem och jag bar solhatt, långärmade blusar och bomullshandskar om jag var tvungen att vara ute. Sen fick vi två barn till och hur det nu kom sig så fick jag allt mindre tid över för att oroa mig för döden. Istället kom det andra faror som måste mötas. Som faran när man släpper ut sin fyraåring ensam i lekparken för första gången och måste hålla sig hårt i dörrkarmen för att inte springa ut och kolla hur det går förrän det har gått minst 15 minuter. Dessutom är det ju mamman som måste vara modig när barnen blir rädda och till exempel inte kan sova för att de misstänker att de kanske dör under natten.
När döden drabbade mig på riktigt, då var det inte i form av någon smygande sjukdom eller orättvis olycka. När döden drabbade mig på riktigt så var det i form av ett självmord. Jag träffade ett avtal då, med mig själv. Döden må komma, det finns ingen rättvisa och inga försäkringar som skyddar mot den, men jag ska leva hela min utmätta tid och jag ska inte slösa bort mitt liv med att vara rädd för det jag ändå inte kan stoppa eller påverka.
Jag är inte längre rädd
Nu är jag medelålders och den statistik som jag använde när jag var runt 30 för att bevisa för mig själv att risken att jag skulle drabbas av det ena eller andra är extremt liten, den går inte längre min väg. För varje år som går så blir risken för att jag ska drabbas av någon livshotande sjukdom allt större. Människor runt mig blir svårt sjuka. Människor som är jämnåriga med mig dör. Livet känns på sätt och vis mer skakigt. Ändå är jag sällan rädd. Kanske beror det på att jag vid det här laget har mött så mycket död och ändå inte gått under. Jag kan möta döden, och jag kommer även att kunna möta min egen. Dessutom tror jag att jag har listat ut vad som är syftet med mitt liv, vad det var meningen att jag skulle göra. Jag är inte klar ännu, det finns mycket kvar, men faktum är att jag är rätt nöjd hittills.
Lyssna gärna på Jordan B Peterson när han pratar om rädsla för döden. Det jag försökt att sammanfatta här startar vid 56.25 men hela avsnittet är väl värt att lyssna på. Och handlar inte enbart om döden 🙂 The Jordan B Peterson Podcast S2 E43: Structuring Your World View
Foto: Bernd Thaller på Flickr under CC-licens
