För den som levt med hotet om den kommande katastrofen varje minut under sin uppväxt finns det inget “som vanligt”. Ingen tillit till att livet i grunden är gott och att när det händer svåra saker så finns det människor där som tröstar och lugnar.
För den som växt upp på ett minfält där ett felsteg, ett tanklöst ord, en försenad ankomst, en missad uppmaning om uppmärksamhet kunde utlösa en explosion är livet aldrig tryggt.
Jag vet inte om det går att laga. Men jag vet att jag aldrig blir förvånad över katastrofer. Jag har ett riskmedvetande av gigantiska mått och jag har inga filter som hjälper mig att stänga ute vetskapen om människans oändliga sårbarhet.
Oftast går det bra. Jag har lärt mig att leva med otryggheten. Kanske för att jag har hittat min livsuppgift. Jag bryter mönstret. Mina barn är inte rädda. Mina barn har tillit till världen, trots allt. Jag går ett steg längre. Jag upprepar inte terrorn. Och jag är förbannat stolt över det.
