Jag nås av den sorgliga nyheten att John Nash och hans hustru Alicia dött i en bilolycka i New Jersey. John Nash var en framstående matematiker som drabbades av schizofreni i 30-årsåldern och som fick Nobelpriset i ekonomi 1994. Russel Crowe porträtterade Nash i filmen A Beautiful Mind som kom 2001. Nash fick diagnosen paranoid schizofreni 1958 och i 30 års tid förde han en ojämn kamp mot sjukdomen, med ständiga skov och sjukhusvistelser. Han led av hallucinationer och vanföreställningar där han bland annat upplevde att olika personer förföljde honom, pratade med honom och fick honom att tro att han var någon annan än den han var. Efter nobelpriset fick han möjlighet att återvända till den akademiska världen och han har varit verksam som professor vid Princeton-universitetet sedan dess. Han fortsatte att utveckla sina teorier och föreläste även då och då. Tidigare i år fick han ta emot det fina matematikpriset Abelpriset.
En av de mest rörande scenerna i filmen A Beautiful Mind är när juryn för ekonomipriset 1994 skickar en man till det universitet där Nash så sakta börjat arbeta igen. Mannen har till uppgift att bedöma vilket skick Nash är i, om det går att ge honom priset eller om han kommer att göra juryn till åtlöje. Den utsände står och väntar i korridoren utanför föreläsningssalen när Nash öppnar dörren för att släppa ut sina studenter. Han presenterar sig. Nash svarar inte genast utan vänder sig istället till en av studenterna, pekar på mannen och viskar tyst: “Ser du mannen som står där?” Studenten ler varmt mot Nash och svarar “jadå, det gör jag” och går vidare.
Inte vet jag om det var så det gick till. Film är film. Men jag tänker ofta på den scenen när jag drömmer om ett samhälle där människor som drabbas av psykisk sjukdom får fortsätta att vara människor värda respekt.
Jag har skrivit om John Nash tidigare:
A beautiful mind är en fantastisk film. Jag kommer att tänka på den ganska ofta. Den berör mig på så många olika sätt. Hans sjukdom ja, men också hans hustrus mod och tålamod, allt hon går igenom. När jag ser en person uppträda märkligt, talar med personer som jag inte ser, då brukar jag tänka på just den här filmen. Måste se den igen, vilken gång i ordningen vet jag inte. Nu ska jag läsa “ett vacker intellekt” kram
Jag känner precis likadant, det är en fantastisk film på många sätt och jag har sett det många gånger. Nu tänkte jag faktiskt, som en slags tribute till Nash, läsa Sylvia Nasars bok. Kramar! 🙂
Å berätta gärna om den! Kram
Det ska jag! 🙂