Det sprids en berättelse. Den går ut på att vi går mot katastrofen. Ingenting fungerar. Den trygghet vi trodde att vi hade rämnar under våra fötter. Vi är inte skyddade. Den som inte kan bidra kastas åt sidan. Den som protesterar riskerar allt. Högerextremister och kriminella regerar. Tiggare från öst utanför våra glittrande gallerior påminner om världens skriande orättvisor. Det finns inget hopp.
Jag undrar vem som vinner på att vi förlorar hoppet. Världen har alltid varit orättvis. Livet innehåller inga garantier. Katastrofen har alltid lurat runt hörnet. Så varför förlorar vi hoppet just nu?
Jag värjer mig mot beskrivningen av en värld på randen till avgrunden. Ett förlorat samhälle. En tillvaro där vi måste vara rädda hela tiden. Där vi måste låsa in oss och försäkra oss, försöka förutse allt som kan hända. Vilket inte är möjligt. Katastrofen slår alltid blint och det går aldrig att se den komma. Vi kan rusta oss och möta världen men vi kan aldrig lita på att världen är en säker plats. Varför tror vi att vi har rätt till en säker värld som aldrig ska göra oss illa?
Vi tror att vi behöver garantierna men det är utan hoppet vi inte kan leva.
