Jag rotar runt i gamla dagböcker, anteckningar, artiklar rivna ur tidningar, svartvita bilder jag sparat och hastigt nedskrivna citat på blad ur kollegieblock. Mitt i röran hittar jag en text ur romanen Love, again, Kärlekens teater på svenska, av Doris Lessing. I berättelsens allra sista andetag beskriver huvudpersonen Sarah hur hon en dag vaknar i ett förändrat landskap. Kvar av den ödeläggande sorg som drabbade henne den här sommaren finns bara en vag nedstämdhet, lika långt bort från smärtan som från glädjen:
”Hon befann sig i ett landskap som liknade det där solen just ska gå upp, ett landskap övergjutet av ett tyst, sanningsenligt ljus där människor, byggnader, träd står alldeles stilla och väntar på att bli verkliga i solljuset och skuggorna. Detta är det landskap som rekommenderas för vuxna.”
Vart tog kärleken vägen?
Sarah Durham är skribent och producent på The Green Bird, en fri teater i London. När berättelsen startar har den lilla tajta grupp som driver teatern beslutat att de ska sätta upp en pjäs om Julie Vairon, en ung slavflicka från Martinique som hamnar i Frankrike. Där älskar hon, målar, spelar och skriver, sörjer och dör ung när hon kastar sig i floden vid sitt lilla hus år 1912.
Sarah har i många år ägnat sitt liv åt att uppfostra sina barn och åt teatern. Hon har dessutom tagit hand om sin brorsdotter Joyce, en ung flicka med missbruksproblem. Hon blev änka och ensam mamma när hon var i 40-årsåldern, Sedan dess har hon inte haft plats för och inte heller någon större längtan efter kärlek men vid 65 års ålder börjar hon inse att tiden är utmätt.
Sarah blir rastlös
Hon sitter i sitt röriga rum, i sin röriga lägenhet full av ting från ett långt och produktivt liv och tänker att här skulle behövas luft och ljus. Hon borde göra sig av med alltihop. På arbetsbordet ligger uppslagsböcker och klippärmar. Mitt ibland dem ligger en uppslagen bok som hon hittat i ett gatustånd, memoarer skrivna av en socitetsdam som en gång varit en firad skönhet:
”Att åldras med behag…vägen är utstakad. Man kan säga att instruktionerna finns där i en osynlig skrift som långsamt blir läslig när den exponeras av livet. Då behöver de rätta orden bara sägas. De gamla klarar sig på det hela taget ganska bra. Stolthet är en viktig sak, och de attityder och stoicismer som krävs kommer av sig själva, eftersom de unga inte vet – det är dolt för dem – att kroppen vissnar kring en oförändrad kärna.”
Ja, det håller jag med om, tänker Sarah och slår igen boken. Och det enda tecknet på stormen som väntar är den här kvällens starka känsla av rastlöshet. Sarah är så rastlös att hon skulle kunna klättra i berg eller promenera tre mil men nöjer sig med att städa hela lägenheten. Mitt i natten. Trots att hon har städhjälp.
En missförstådd roman av Lessing
Lessing fick ett ljumt mottagande för Kärlekens teater när den kom ut 1996. Svenska recensenter skriver att den är osannolik. (Varför skulle en snygg 25-årig teaterskådis förälska sig i en 65 år gammal kvinna? Det är inte trovärdigt.). Att den är dåligt genomförd. (Alla romanens karaktärer, utom Sarah, är suddiga och liksom skugglika. De blir aldrig levande.). Samt att den saknar humor och distans. (Varför skulle detta patologiska tillstånd av ständig förälskelse vara intressant? Det blir ett porträtt av en inbilsk och överspänd toka.)
Kvinnliga och manliga recensenter tävlar om att racka ner på den här ”jolmiga” och ”känslosamma” Lessing. Man vill ha en författare som skriver rakbladsvasst och med satirisk udd om klass och ideologi. Inte om vardagen och små rumsliga detaljer utan om den stora världen med sina stora frågor. Så envisas man med att stänga in människor i små fyrkanter och går därmed miste om erfarenheter som rör sig utanför det fastslagna området. Det viktiga i Kärlekens teater är inte om Sarahs kärlek är besvarad. Inte om det är rimligt med en ålderskillnad på 40 år. Inte om hon är vacker eller inte vacker. Inte om hon är pinsam. Utan hur det känns.
Strömvirvlar av känslor
Om åldrande innebär att kroppen vissnar kring en oförändrad kärna, varför skulle förmågan att älska och känna kärlek ha ett slutdatum långt innan döden? Jag tror inte alls att det Lessing skriver om är kärlekslivets sista dödsryckningar hos en gammal kvinna. Jag tror att hon skriver om att vakna efter många år av uppoffringar.
Sarah har varit sysselsatt med alla andra. Som mamma till sina barn, extramamma till sin brorsdotter och modersfigur i teatergruppen har hon haft en tydlig och avgränsad roll på alla plan. Men nu är barnen vuxna, Joyce ute på egna vägar och teatern stadd i stora förändringar. Sarah blir rastlös, mottaglig och kastas in i en strömvirvel av känslor. Hon förälskar sig först i en av Julie Vairon-pjäsens unga skådespelare, sedan i en av sällskapets något äldre män som är gift. Samtidigt uppvaktas hon av ytterligare en medelålders man och blir dessutom god vän med en av pjäsens mecenater, Stephen, som i sin tur är förödande och förtvivlat förälskad i pjäsens huvudperson, den sedan länge döda Julie Vairon.
Sarah längtar och längtar men håller sig på sin kant. Ger sig inte hän. Ger akt på männen och hur de reagerar på henne och ger akt på sig själv. Hon konstaterar att förälskelsen gör ont. Att det är en kroppslig smärta. Att hon vill slippa. Att hon längtar tillbaka till fridfullheten innan den här stormen. Men hon är hjälplös. Känslorna river och stormar som de vill. Jag tänker att det är som det ska. Vi längtar alltid efter friden men livet gör stundtals ont. Doris Lessing vet det.
Sorgen ger nya möjligheter
Sommarens känslostormar övergår så småningom i en förlamande sorg. Det intensiva arbetet med pjäsen tar slut och de som arbetat tillsammans skingras åt olika håll. Samtidigt förlorar Sarah Stephen. Hon är ensam kvar. Och där, i sorgen, finns saker att förstå, minnen att plocka upp och se på, dörrar att öppna och rum att lufta. Lessing förklarar:
”Ledtrådar samlas och faller på plats. Man tar upp en bok, skenbart på måfå, och den öppnar sig på en sida där det som upptar ens tankar utforskas. Man råkar höra ett samtal: de talar om det man tänker på. Man knäpper på radion – då kommer det. Sarahs drömmar var fulla av upplysningar och det kändes som om hon var nära att… Känn dig själv lyder den gamla förmaningen, men det är inte lätt att avgöra vad det är man ska förstå i ett givet ögonblick.”
Jag funderar över varför jag sparade just de här texterna ur just den här romanen för så länge sedan, innan allt som hände sen. Då visste jag ingenting om sorg och återhämtning, ändå sparade jag i mitt block en text som beskriver precis hur det känns när en de väldiga vågor av sorg som numera regelbundet drar in i mitt liv sakta sjunker tillbaka:
”Hon fann sig själv ögonblick av tyst njutning där hon fann vitalitet, precis som hon alltid gjort i små fysiska njutningar som att gå barfota på ett trägolv, att låta solen värma den nakna huden, lukten av kaffe eller av jord, den svaga lukten av frost på en sten. Hon hade återigen blivit kvinnan som aldrig gråter.”
Bild: The Lost Gallery på Flickr under CC-licens
