Kärlekens teater fick ett ljumt mottagande när den kom ut 1996. Kvinnliga och manliga recensenter tävlade om att racka ner på den här “jolmiga” och “känslosamma” Lessing. Man ville ha en författare som skrev rakbladsvasst och med satirisk udd om klass och ideologi.
Så envisas man med att stänga in människor i små fyrkanter och går därmed miste om erfarenheter som rör sig utanför det fastslagna området. Det viktiga i Kärlekens teater är inte om Sarahs kärlek är besvarad. Inte om det är rimligt med en ålderskillnad på 40 år. Inte om hon är vacker eller inte vacker. Inte om hon är pinsam. Utan hur det känns. Fortsätt läsa →