Julen 1982 fick jag romansviten ”Kristin Lavransdotter” av mormor Inga och morfar Kalle. Jag hade precis fyllt 18 år och arbetade sedan ett halvår tillbaka som undersköterska på Mölndals sjukhus.
Jag kan inte minnas att berättelsen om Kristin gjorde något större intryck på mig 1982, men allteftersom åren går blir det allt tydligare för mig att jag antagligen har mormor Inga att tacka för mitt stora litteraturintresse. Det var i diktverket ”Dikt och tanke” hos mormor och morfar som jag hittade Anna Maria Lenngrens dikt ”Några ord till min k. dotter, i fall jag hade någon” från 1798. Jag läste den om och om igen i fåtöljen i Gula husets TV-rum och funderade mycket på om författaren menade vad hon skrev eller om dikten hade någon slags bakvänd betydelse. Det var också mormor och morfar som hade böcker av Selma Lagerlöf, August Strindberg och ett gammalt, tummat exemplar av A. A. Milnes ”Nalle Puh” från Bonniers barnbibliotek i sina bokhyllor.
Människohjärtat förändras inte
Romansviten om Kristin Lavransdotter har två olika åldrar; den skrevs i början av 1900-talet men utspelar sig i Norge på 1300-talet. Det går att läsa den första delen, Kransen, som en ren kärleksroman, tidlös och allmängiltig, och så har också stora läsarskaror använt romanen ända sedan den kom ut 1920. Men om man vet att författaren Sigrid Undset föddes 1882 och som ung levde mitt i födelsen av den moderna kvinnokampen där frågor kring frihet, relationer och äktenskap var brinnande aktuella så blir det tydligt att det är kring dessa frågor berättelsen om Kristin kretsar. Och när jag läser om den så märker jag att den är precis lika aktuell idag, trots att den handlar om en kvinna som levde för 700 år sedan. Kanske är det så att människohjärtat inte ändras så mycket, även om tider, seder och tankar gör det.
Kampen om Kristin
När vi träffar Kristin är hon sex år gammal och enda barnet till bonden Lavrans och hans hustru Ragnfrid. De har förlorat en hel rad söner och Ragnfrid beskrivs som tungsint och svår. Kristin älskar sin far och följer honom i allt han gör.
Som seden var blir hon tidigt bortlovad till bondsonen Simon. Kristin har dock lärt känna läkekvinnan Åshild som pratar med Kristin om fagra riddare, modig kärlek och om att våga följa sitt hjärta. Detta slår rot hos Kristin och hon börjar fundera över sin framtid. Ungefär samtidigt inleds en slags kamp om Kristin. Arne, som hon växt upp tillsammans med, deklarerar sin kärlek till henne och när Arne ska resa iväg ber han Kristin att komma ut i smyg och ta farväl. På hemvägen blir hon upphunnen av prästsonen Bentein som försöker att våldta henne. Hon slår sig fri och söker hjälp i en granngård. Senare kommer Bentein och Arne i bråk om Kristin och det slutar med att Arne blir knivhuggen till döds. Kristin blir nu tvungen att berätta om sitt hemliga möte med Arne. Lavrans blir oerhört besviken på sin dotter och Kristin själv får tankar om att gå i kloster för att sona sina synder.
Förbjuden kärlek
Lavrans och Simon bestämmer att Kristin ska bo ett år i ett kloster i Oslo, för mognad och utbildning. En dag hamnar hon i ett upplopp i staden och hotas av en grupp unga män. Till hennes räddning kommer Erlend Nikulausson och i samma stund som de får ögonkontakt blir Kristin hjälplöst förälskad. Men Erlend har ett brokigt förflutet och är ingen lämplig man åt Kristin. Hon är dessutom trolovad med Simon. Ändå kan hon inte motstå Erlend. Han förför henne och från den dagen har Kristin tre tankar i huvudet: ”Jag kan inte leva utan Erlend”. ”Jag tycker inte om Simon”. ”Tänk om jag är med barn”.
Kristin och Erlend får varandra till slut men det tar många år och innebär svåra konflikter. Svårast är det för Lavrans, som har svårt att acceptera att han ska ge sin dotter till en man som han inte anser värdig. Han kan inte förstå att kärleken som hans dotter känner för Erland kan kullkasta heder, ära och givna löften. Det är först på natten efter bröllopet, då han och Ragnfrid talas vid, som han kan erkänna att han själv aldrig känt den sortens kärlek och att det kanske är därför han varit så oförsonlig mot sin dotter.
Fritt fall
När Sigrid Undset startade sin författarbana i början av 1900-talet var frågor kring kvinnans frigörelse högaktuella. Anne Birgitte Rönning skriver i artikeln ”I lidandets ljus”:
”Sigrid Undset insåg mer än någon annan författare i sin samtid sambandet mellan kvinnans jagutveckling och begäret. Hon beskrev lidelsefullt de destruktiva konsekvenserna, först och främst för kvinnorna själva, men också för barnen, männen, familjerna och därmed i sista hand för samhället som sådant.”
När kvinnan blir fri att själv välja sin partner och sitt livsinnehåll, följa sitt hjärta, ställs hela tillvaron i ett samhälle på sin spets. Det gällde på 1300-talet där böndernas döttrar och söner giftes ihop för att säkra åkrar och skörd och där hela samhällets välgång hängde på att det fanns en sammanhållande kraft i varje gård; en mor som födde och tog hand om barnen. Men det gällde också i början 1900-talet. Undset skriver om kvinnans frigörelse som en nödvändighet men också som ett slags fritt fall där ingen riktigt kan förutse konsekvenserna.
Kampen fortgår
Som jag ser det handlar Kransen om den uråldriga konflikten mellan frihetslängtan och plikt. Det kanske finns en uppfattning om att vi idag har den kampen bakom oss, men det tror jag är fåfängt. Vi må ha rätt att välja kärlekspartner, yrke och livsföring idag men frågor kring fortplantning och sexualitet kommer alltid att vara laddade. Det märks inte minst när människor från andra länder flyttar till Sverige och tar med sig sin hederskultur. Och även i vårt moderna samhälle finns det frågetecken kring var gränsen går mellan frihet att välja sitt liv och de konsekvenser ens val får. De senaste årens diskussioner kring #metoo och abortfrågan är bara två exempel på att liknande förhandlingar kommer att bestå så länge det finns människor på jorden.
Rätten att välja
I Kristins liv handlade det om rätten älska den man hon förälskat sig i och slippa vara en bricka i spelet om ägor och om familjens heder. Under kvinnokampens tidiga år handlade det snarare om att få välja sin livsföring. Det tidiga 1900-talets kvinnor kämpade för rätten att äga, arbeta och röra sig fritt samt för rätten att välja bort make och barn. Min egen kamp har, underligt nog, handlat om rätten att få vara förälder på mina villkor. Rätten att sätta mina barns behov före mina egna och att välja bort karriär och eventuell förmögenhet. Jag ser det dock inte som någon motsägelse, utan snarare som en utveckling. Utan rätten att äga, arbeta och röra mig fritt, utan rätten att välja och välja bort familj och barn, skulle jag inte kunnat välja att sätta mina barns behov före mina egna. Då hade det inte varit ett val utan tvång. Men nu kunde jag välja, och om det har jag skrivit om här: Jag kan bara leva där livet sjunger som starkast
Troligen hade mormor Inga väldigt klart för sig vilka spörsmål den 18-åriga Anna skulle komma att ställa inför, men vi pratade aldrig om det. Min mormor och morfar var handlingens människor, och deras gåva på Juleafton 1982 var kanske mormors sätt att tala om för mig att hon visste vad som väntade mig.
Fotnot 1
Redan som tjugoåring förklarar Sigrid Undset: ” – det är konstnär jag vill vara, kvinnlig konstnär och inte pennförande dam”. Och kvinnlig konstnär blev hon. Under 40 år skrev hon över 30 böcker; romaner, noveller, biografier och essäer. Romansviten om Kristin Lavransdotter kom ut 1920-22 och var en viktig orsak till att Sigrid Undset tilldelades Nobelpriset i litteratur 1928.
Fotnot 2
Den här sommaren har jag roat mig med att läsa en universitetskurs som heter ‘Nobelklassiker – valda verk av Nobelpristagare i litteratur’. Vitsen med att läsa en universitetskurs är att man då tvingas läsa och försöka förstås sådant som man aldrig hade valt själv. Denna text är en förenklad och omarbetad version av det PM jag skrev i modulen ”Den episka berättelsen”.
Källor
Undset, Sigrid, Kransen (Kristin Lavransdotter del 1)
Rønning, Anne Birgitte, ”I lidandets ljus”, Nordisk kvinnolitteraturhistoria
