Jag rör mig runt på gymet som i en dröm. En ritual där jag använder muskel efter muskel. Gluteus Maximus, Quadriceps Femoris, Rectus Abdominis, Pectoralis Major, Deltoideus, Latissimus Dorsi…det låter som personnamn från antiken. Varje muskel blir en krigare. Med rustning, hjälm, sin egen speciella specialitet i krigskonsten och en nyckelroll i det kommande slaget. Nu är vi på träningsläger. Krigsskådeplatsen är jag. Gluteus Maximus är min överbefälhavare.
Det var efter ett extra jävligt ryggskott som min vän E tog mig till en sjukgymnast. Han gjorde allt han kunde för mig. Jag menar det. Massage, ultraljud, värme, övningar och stretching. Han sa att det skulle bli bättre. Han hade rätt. Det blev bättre. Snart hade jag bara ont. Jag kunde gå, om än försiktigt. Inte bära hem matkassar, inte springa till bussen, inte hoppa ner för de sista trappstegen, inte kliva upp på min cykel, inte stå på ett ben när jag drog av mig jeansen på kvällen. Men stå och gå. Så var det länge. Sjukgymnasten försökte få mig att acceptera situationen. ”Ta taxi, be om hjälp, beställ hemleverans från mataffären.” Han ville väl hjälpa mig att se utvägar och lösningar men medan han pratade blev jag 89 år gammal och när han pratat färdigt gick jag böjd ut ur hans mottagningsrum, sneglandes efter rollatorn som jag tyckte borde stå någonstans och vänta på mig. Det var då jag gick till biblioteket, letade upp den tjockaste och bäst illustrerade anatomiboken jag kunde hitta och lärde mig varenda muskel som möjligen kan ha påverkan på ryggen. Sedan dess är det vi, Gluteus Maximus och jag. Ännu så länge har vi vunnit varenda slag.
