Jag går och går och går. När jag går fort och långt är det som om min kropp lyfts upp och stramas till. Linjerna blir hela. Jag försöker att inte tänka. Det misslyckas jag med. Så då tänker jag på att det inte finns någonting i kärleken som är lättsamt. Den kan kännas lätt. Den kan kännas som det enklaste i världen. Men det är fel. Att älska är det tyngsta arbete man kan ge sig in i. Det finns inget svårare en människa kan ta sig för. Grovarbete förklätt till dans. Jag släpar fortfarande. Uppför branta backar, vidare uppför oändliga trappor, liten kort vila på en avsats och sedan upp och iväg igen. Släpar på den här tunga betongtunga blytunga kärleken.
Jag blir förstås väldigt stark och det är ju inget fel med det.
Foto: Where There Be Dragons på Flickr
