Jag har bekymmer med samtiden. I mina olika nyhetsflöden ryas det som vanligt om vem som sagt eller gjort vad och vad hen kan ha menat med det. Vem som borde skämmas för vad och vad hen borde göra för att visa sin ånger. Fast det kommer ändå aldrig att duga.
Själv lever jag i periferin av allt det där. I mitt eget centrum. Här färdas vi 55 mil för att se saker med egna ögon. Sedan färdas vi 100 mil till för att få vandra vid havet och skratta tillsammans med de bästa av vänner. Här lyssnar vi på sånger som säger att nästa gång du stupar så vill jag bära dig. Här blir vi tårögda när vi återser Katten Kim som fått stanna hemma under vår roadtrip. Här går tiden sakta och det är precis som det ska vara.
