Ibland finns det något inuti mig som säger stopp! vänd! passa dig! Då kan jag vara på väg in i något alldeles galet och då är det ju väldigt bra att jag blir stoppad. Men för den som har märkliga barndomsupplevelser med sig är det mer komplicerat än så. Plötsligt kan något inuti mig hojta Stopp å Spring åt andra hållet Nu!!! när jag i själva verket är på väg att göra eller upptäcka något som är riktigt bra. Det verkar som om jag har två inre rådgivare, en med skruvad uppfattningsförmåga som ger mig alldeles fel råd och en annan klok som varnar mig när det verkligen är befogat. Problemet är bara att de är så väldigt lika. Jag har inte en chans att bedöma vem av dem det är som varnar. Är det den kloke som säger stopp så menar han kanske att jag ska ta det lite lugnt, bida min tid och lyssna innan jag agerar. Men om det är den andre, den förvridne rådgivaren, så säger han kanske stopp och får mig att backa när jag verkligen borde stå upp för mig själv och ta strid.
Varför har jag en förvriden rådgivare? Det vet jag inte men jag misstänker att han skapades av alla de tillfällen då jag tvingades tiga när jag vill tala, le när jag ville skrika och blunda för det jag såg. Det spelar ingen roll längre men jag måste lära mig att skilja dem åt.
