Det sprids en berättelse. Den går ut på att vi går mot katastrofen. Det finns inget hopp. Framtiden är mörk. Nutiden är mörk. Mörkare än vi kan stå ut med. Men vi glömmer att vi bara är besökare här. Världen är så mycket större än vi förstår. Och den förändras, med vår hjälp och utan vår hjälp. Världen förändras och i all denna förändring så förvandlas också vi, på sätt som vi inte ens är medvetna om själva. Världen är och kommer alltid att vara vild och otämjbar.
Men naturligtvis måste vi försöka skapa ordning. Vi måste sortera våra samhällen för att försöka göra rätt. Även om det gör oss partiellt blinda. Författaren Rebecca Solnit jämför människans värld med en teater:
De med makt och officiell auktoritet står på scenen. De fastslagna versionerna av vår historia och de konventionella nyhetskällorna uppmuntrar oss i publiken att hålla blicken på scenen. Strålkastarljuset är så starkt att det gör mig blind för skuggorna runt mig. Jag får svårt att möta blickarna hos de andra människorna i stolsraderna. Jag ser inte publiken, inte utrymmena bakom scenen, inte någon av de platser utanför ljuset där andra krafter arbetar. Det är i rampljuset på scenen som de stora besluten fattas och skådespelarna där uppe är noga med att tala om att inga andra platser betyder något.
“Men vårt hopp”, skriver Rebecca Solnit, “finns i skuggorna. Hos de människor som uppfinner världen medan ingen ser på.”
Idag är det nyårsafton och jag har klivit utanför radarn. Jag behöver tid för att träna mitt mörkerseende. Den nordiska vinternatten passar bra för sådana sysslor och jag blir förvånad över hur annorlunda min värld ser ut i skenet från en ensam ljuslåga. Den upplysta teaterscenen är långt borta och jag förstår att de som framträder där inte har någonting att lära mig.
Istället ägnar jag mig åt ett litet hörn av skuggvärlden. Där hittar jag den amerikanska uppfinnaren Danny Hillis som 1986 kom på att han ville skapa ett ur som skulle visa rätt tid i 10 000 år. Han kallade uret Clock of the Long Now. Den första prototypen var klar den 31 december 1999 och den finns idag på Londons tekniska museum. Clock of the Long Now är en del av Long Now Foundation vars syfte är att bidra till att långsiktigt tänkande blir vanligare. Grundtanken är att den som försöker tänka lite längre än nästa tremånadersperiod och istället omfattar de kommande 10 000 åren i sitt tänkande med nödvändighet får ett annat perspektiv på saker och ting. Klockans skapare Danny Hillis har sagt på följande vis om sitt projekt:
I cannot imagine the future, but I care about it. I know I am a part of a story that starts long before I can remember and continues long beyond when anyone will remember me. I sense that I am alive at a time of important change, and I feel a responsibility to make sure that the change comes out well. I plant my acorns knowing that I will never live to harvest the oaks.
Länk till Long Now Foundations webbplats
Lite mer om Rebecca Solnits bok Hope in the Dark
Foto: Long Now Foundation under Creative Commons license
