Det är under semesterns allra sista dagar som jag översköljs av allt det som inte har blivit gjort. Klädkammarens kaos har inte blivit rensat. Den uttjänta DVD-spelaren har inte blivit transporterad till återbruket. Högen med viktiga och kanske inte så viktiga papper har inte blivit sorterad. Önskan att få starta ett nytt arbetsår i ett tillstånd av total kontroll har inte dött.
I ett förtvivlat försök att åtminstone komma ikapp med tvätten ägnar jag större delen av den sista semesterlördagen åt att kånka kassar mellan lägenheten och tvättstugan. Smutsig tvätt ner och ren tvätt upp för sortering och vikning av kläder, handdukar och lakan i hög efter hög. Drivor av strumpor som aldrig går att para ihop på ett tillfredsställande sätt. Under tiden lyssnar jag på Dora Bruder av förra årets nobelpristagare Patrick Modiano. Jag har tidigare läst Lilla smycket och Nätternas gräs. Fascinerats av författarens förmåga att ge mig tillgång till platser där jag aldrig varit och tankar jag aldrig tänkt. Länge efter att jag läst Nätternas gräs funderade jag på värdet av anteckningsböcker. Jag har överhuvudtaget grunnat mycket den här sommaren på vad handfasta och påtagliga spår efter en människa kan betyda. Kanske för att jag själv åldras och börjar förstå att det som finns inuti mitt huvud faktiskt kommer att försvinna med mig.
Den 1 augusti år 1944 skrev Anne Frank den sista anteckningen i sin dagbok. Tre dagar senare bröt sig polisen in i gårdshuset där familjen Frank gömde sig och samtliga fördes iväg till tyska och holländska koncentrationsläger. Parisflickan Dora Bruders öde liknar till viss del Annes och jag skulle bra gärna vilja läsa hennes dagbok under åren 1941 och fram till krigsslutet. Där Anne sitter fast i ett gårdshus är Dora på rymmen i Paris, bort från det internat där föräldrarna placerat henne, kanske för att de hoppas att hon därigenom ska undkomma tyskarnas sökljus efter barn till judiska föräldrar. Hur tänkte Dora? Vad ville hon? Hur överlevde hon? Det får jag inte veta av Modianos kartläggning av Doras liv men jag får veta så mycket annat att jag den här lördagen sträcklyssnar ända till slutet och ägnar många timmar på vandring i 40-talets Paris.
För Modiano börjar det hela med en notis i en Paristidning:
I december 1988, när jag hade läst annonsen om Dora Bruder i Paris Soir från december 1941 tänkte jag inte på annat i flera månader. Den extrema noggrannheten i vissa detaljer gav mig ingen ro. Boulevard Ornano 41, 1,55 lång, ovalt ansikte, gråbruna ögon, grå kappa, vinröd jumper, mörkblå kjol och hatt, bruna snörskor. Och mörkret, det okända, glömskan, tomheten runtomkring. Jag tänkte att jag aldrig skulle hitta minsta spår av Dora Bruder. Och saknaden jag kände fick mig att börja skriva en roman, Bröllopsresa. Ett sätt lika gott som något att fortsätta koncentrera mig på Dora Bruder och kanske, tänkte jag, kunna belysa eller gissa mig till något om henne. Ett ställe där hon hade varit, någon detalj ur hennes liv.
Det han pratar om är historieberättarens besatthet. Övertygelsen om att här finns ett människoöde som måste blir synligt, en berättelse som behöver berättas, en människa som har förlorat sin röst och som nu vill låna min. Det är svindlande. Stundtals plågsamt. Men, för en historieberättare, oemotståndligt. Kanske därför att när den undflyende människan väl har satt sig fast i ens hjärta så blir saknaden oändlig och enda lindringen blir att låta den saknade människan få en slags fysisk gestalt med hjälp av ord.
Det är många som vill skriva. I en tidskrift läser jag att var tredje vuxen svensk säger sig ha ett påbörjat eller halvfärdigt bokmanus i någon låda. Jag upplever att det finns en föreställning om att författaren lever det mest eftersträvansvärda livet. Kanske ser man sig själv sitta på någon vacker plats och nöjsamt plita ner sina egna ord, som mirakulöst kommer för en, till en bestseller. I försommarens sista Lundströms bokradio i P1 kastar författaren Margaret Atwood snabbt omkull alla sådana drömmar genom att beskriva det professionella skrivandet som att mentalt gå till i en mörk plats och stanna där en bra stund:
You go into a dark space, you go into a space where you can’t see things and you have to work out what’s in that space.
