För några dagar sedan blev jag intervjuad om min bok. Jag visste att jag skulle få frågor om hur jag tycker att en sörjande människa bör bemötas och hade därför tagit med mig Joan Didions Ett år av magiskt tänkande, en bok som under en period var livsviktig för mig. Joan Didion är journalist, precis som jag, och vi journalister har en inbyggd och instinktiv reflex som får oss att göra research varje gång vi står inför något nytt.
Joan Didion kom därför, mitt i sorgen efter sin make, att tänka på en etikettbok från 1922 som hennes mamma gett henne att läsa någon gång under andra världskriget. Nu slog hon upp kapitlet om begravningar och fann ett budskap från en tid ”då man fortfarande erkände sorgen, tillät den och inte dolde den”.
Författaren Emily Post råder närstående till den sörjande att duka fram något varmt att dricka och något lätt att äta: ”Personer som är djupt förtvivlade vill inte ha mat, men om de blir serverade mat kommer de mekaniskt att äta, och det som de framför allt behöver är något varmt för att sätta igång matsmältningen och stimulera den försämrade blodcirkulationen.”
Då var döden nära
Långt innan vetenskapen funnit belägg för hur kroppens olika system reagerar hos den sörjande människan fanns det en slags saklig vishet och en instinktiv förståelse för de fysiska störningarna. Kanske beror det på att Emily Post skrev sin bok i en tid då nästan vartenda hushåll i USA på något vis hade drabbats av influensaepidemin 1918. En tid då kvinnor dog i barnsäng, barn i febersjukdomar och cancer var obotligt. ”Döden var nära”, skriver Didion, ”den skedde i hemmen. Man förväntade sig att en vuxen person på ett kompetent och inkännande sätt skulle kunna handskas med dess efterverkningar.”
Frågan är om vi som är vuxna idag på ett kompetent och inkännande sätt kan handskas med döden och dess efterverkningar? Det var ungefär den frågan jag fick i intervjun. Jag är inte helt säker på vad jag svarade, och jag vet fortfarande inte om jag har något bra svar. För lika omhändertagen och älskad som jag kände mig tillsammans med de personer som vågade vara nära mig och min sorg, lika utspottad och bortföst kunde jag känna mig när jag rörde mig ute i den vanliga världen. Men bara ibland. Lika ofta var den vanliga världen, dess lunk och vardagliga göromål, det som räddade mig från totalt sönderfall.
Några råd – trots allt
En sak vet jag med säkerhet; en sörjande människa är inte vid sina sinnens fulla bruk. Hon är i öknen och vandrar ensam, i en bunker i skogen och röjer bland minnen, i skogen och slåss med drakar, i stormen och i eldhavet, och hon slåss för livet. Och jag vet verkligen inte om hennes rapporter från dessa platser är något att bygga tillförlitliga råd av. Men trots detta har jag formulerat några få råd till den som någon gång möter en sörjande människa, med andra ord varenda människa i världen. För döden är inte ett orimligt scenario utan tvärtom en högst rimlig händelse.
Det är fint att beklaga sorgen.
Jag vet att det finns en diskussion om själva frasen ”Jag beklagar sorgen”, där vissa menar att det inte är sorgen man borde beklaga utan förlusten, ungefär som i engelskans ”I’m sorry for your loss”. Men vi har nu det uttryck vi har och det är värdefullt att kunna använda en vedertagen fras när man kanske inte vet vad man ska säga. Om det inte finns någon vilja till ytterligare samtal kan den sörjande svara med ett ”Tack” och med det har en vänlig hälsning i eländet gått fram.
Om man undrar hur den sörjande mår bör man fråga hur hon mår.
Det finns dock vissa undantag från detta råd:
- Fråga inte hur hon mår om du inte tror att du klarar av att höra hur hon mår. Hon ska inte behöva trösta dig och bedyra dig om att det inte är så farligt som det låter.
- Fråga inte hur hon mår om du inte klarar av att hon inte är tillmötesgående. Om hon ilsket svarar ”Hur fan tror du att jag mår?!” och du blir sårad och bestämmer dig för att aldrig mer fråga så har du gjort både henne och dig en otjänst. Var lite hårdhudad, försök förstå att hennes beteende inte är riktat mot dig personligen och fråga igen lite senare.
Låt sorgen ta den tid den tar
Plåga inte den sörjande med synpunkter om hur en sorgeprocess bör se ut eller hur lång tid den bör ta. Den sörjande är själv livrädd för att fastna i sorgen. Hon vet att sådana saker händer och det skrämmer henne oändligt. Försök att följa med och acceptera det som sker.
Hjälp den sörjande om du kan och vill men förvänta dig inte resultat
Hjälp i form av lite mat, en fin bok, en promenad i solen, ett brev, en åktur eller ett samtal är guld värt men det betyder inte nödvändigtvis att den sörjande mår märkbart bättre. Gör det du kan och vill, utan förväntningar.
Livet gror ur mörka vrår
Till slut var det en sång av Ted Gärdestad som drog mig ur min sorg. ”Du, låt kärleken slå rot”, sjöng han och livet började gro i det mörkaste hörnet av det tomrum som förlusten hade skapat. Om Ted Gärdestads hade levt så hade han fyllt 65 år idag. Ted Gärdestad är död och odödlig på samma gång. Och han hjälpte mig som om han var levande. Det är ett mirakel som går långt bortom döden.
Livet är inte mitt liv, eller ditt. Livet är det som driver. Livet vaknar alltid på nytt. Varje morgon. Varje vår. Efter varje katastrof. Människan är dödlig. Livet är odödligt. Det gror ur mörka vrår. Där man tror att ingenting kan växa, där gror livet.
Om det är något jag har lärt mig av min katastrof och den väg jag sedan tvingades vandra, så är det jag varje kväll måste tro på att jag ska vakna igen. Och när jag vaknar måste jag försöka att vara lite bättre än jag var igår. Så att när den dagen kommer då jag inte vaknar, då har jag också min sista dag gjort det bästa jag kunde.
