Om jag hade anställda skulle varje individ få blomma. Det skulle vara så högt i tak att alla kunde se himlen och under lövsprickningen skulle björkens speciella doft snirkla sig in i varje vrå. På väg till kaffeautomaten skulle varma vindar svepa runt i korridoren och ta med sig all stress, avundsjuka, och illvilja. Jag och mina anställda skulle aldrig känna behov av att bygga några Babels torn upp till gudarna utan vi skulle vara fullkomligt nöjda med vetskapen om att vi förstår varandra och om vi inte förstår så visar vi vår respekt genom att fråga tills vi gör det.
Det var drömmen.
Verkligheten är bistrare.
