Lyrik och förbannad dikt

Varför läser man lyrik? Varför inte? Och hur? Finns det smygingångar och luriga sätt att locka sig till diktläsning och poesifrossa? Ja! svarar vi.

Min bror Mattias Kvick och jag har ägnat en stor del av hösten och vintern åt att brottas med lyrik och i oktober ägnade vi ett poddavsnitt åt tonsatt dikt och poesi: Förbannad dikt 1.

Där försökte vi bland annat reda ut frågor som: Vad har Aristoteles med punken att göra? Var medlemmarna i Fem Snabba någon slags barbarer? Kan Anna skilja på Gustaf Fröding och Nils Ferlin? Vad tyckte Mattias om Tore Berger vid första lyssningen? Och vilken dikt hade mått bättre av lite dekadent 20-tal i melodin?

I vår nya poddepisod frågar vi oss: Går det att använda de diktsamlingar som vi trots allt gillar till att skapa nya mästerverk? Döm själva, in och lyssna på Mer förbannad dikt.

Sedan kan ni återvända hit, ta del av Mattias utmärkta instruktion och skapa egna alster. Om vi dessutom sedan får läsa era försök blir vi överlyckliga! Kontakta mig här så skickar jag en epostadress.

Läs också gärna våra försök här nedanför och berätta vad ni tycker i en kommentar på det här blogginlägget. Vilka är roliga? Sorgliga? Obegripliga? Kloka? Fåniga? Får ni lust att läsa diktsamlingarna som listorna är hämtade från? Berätta vad ni tänker på så sammanfattar vi era reaktioner i nästa poddavsnitt. Kanske läser vi även några av era texter, om vi får.

Skrivövning utifrån en diktsamling

Tag en diktsamling och slå på måfå upp följande:

En miljö, en handling, en replik och ett objekt. Tänk stort och fritt – en miljö kan vara var som helst där någon kan befinna sig, till exempel ett golv, en hamn, en evig rymd eller under Dombergets fot. En handling kan vara alltifrån att hosta, titta eller att dricka te till att resa till Amerika. En replik kan vara inbäddad i texten, till exempel ”Han sade sig vara skarp på lerduveskytte” eller en ren replik: ”Går du nu?” Ett objekt kan vara allt ifrån en hårnål till en rymdfärja.

Du bör helst välja det första som dyker upp i listan. Om du letar efter en miljö och får upp ”träskmark” skriver du det i listan även om du inte är helt nöjd. Det är bättre att sedan göra en helt ny lista, än att börja förhandla med sig själv om innehållet. Allt för att undvika egna åsikter om vad listan bör innehålla. Prova gärna olika diktsamlingar av olika poeter från olika tider.

Mattias alster

Ur: Tomas Tranströmer, samlade dikter och prosa 1954 – 2004 (Bonnier 2012).

En miljö: ”Hamn”

En handling: ”Skrattar på fel ställe”

En replik: ”Är det onsdag?”

Ett objekt: ”Porslin”

# 1 Blåst

Det blåste, som alltid nere vid vattnet. Vid kajen låg lastfartyg förtöjda. Det knakade och gnällde då båtarna gungade på vågorna och drog i trossarna.

Längs kajen gick ett ungt par. Vinden drog i deras jackor och i den unga kvinnans hår som virvlade runt hennes ansikte. Hon strök förgäves bort håret som envisades med att komma tillbaka.

Gud vad det blåser! sa hon.

Ja, det är storm i hamnen idag, sa han.

Det är alltid storm i hamnen, sa hon. Ska vi gå in någonstans?

Längst bort på kajen låg ett litet café. Det unga paret kämpade sig vidare i blåsten i tystnad. Väl framme kände han på dörren. Det var stängt.

Hur kan det vara stängt på en lördag? sa hon irriterat.

Lördag? frågade han. Det är onsdag idag!

Är det onsdag? frågade hon förvånat.

Ja det är onsdag, sa han.

Men hur kan det vara stängt på en onsdag?

Han svarade inte utan vände sig om och gick tillbaka mot båtarna igen. Hon följde tyst efter. Båtarnas sidor reste sig hotfullt upp bredvid kajen, enorma ytor av färg och rost och så det ödsliga knarrandet och gnällande från trossar och plåt. Hon blickade upp mot relingen på ett svart och rött fartyg som sett bättre dagar. Plötsligt kom en vindil och tog tag i henne och hon tappade balansen. Hon tog ett steg åt sidan och snubblade över en lastpall som blivit liggande kvar på kajen.

Han vände sig hastigt om vid ljudet då hon föll och skrattade till. Det såg så klumpigt ut! Nu låg hon på asfalten bredvid lastpallen. Vinden drog och slet i hennes långa hår medan hon försökte resa sig upp igen. Han skrattade till igen. Utan ett ord kom hon på fötter. Med en sammanbiten min började hon att gå. Hon gick rakt förbi honom, bort mot spårvagnshållplatsen.

Du… ropade han. Du, det var inte meningen att skratta…

Hon nådde hållplatsen och där kom spårvagnen. Innan han hunnit fram hade hon stigit på vagnen och när han väl var framme började vagnen att rulla. Hon såg honom genom fönstret i ögonvrån. Övergiven, som en liten hund, tänkte hon. Hon satte sig ner på ett tomt säte och såg upp emot en reklamskylt ovanför fönstret. En butik gjorde reklam för ett nytt porslin i en blåaktig ton.

#2 Hamnkontoret

Det luktade gammalt kaffe och ingrodd smuts på det lilla hamnkontoret. Vid skrivbordet satt hamnbasen och drog handen över skäggstubben medan han bekymrat bläddrade bland sina papper.

Det är något som är fel! sa han. Fan också! lade han till

Bengt ”Svinhugget” Olsson, som egentligen var inne på kontoret för att be om påökt, satte sig i en vinglig stol och tittade frågande på basen.

Vi har haft två laster med containrar på två dagar, sa basen. I måndags kom trettio och i går kom trettio till. Ändå har jag bara femtioåtta registrerade här. Det saknas container-ID för två containrar! Han slog handflatan i pappershögen.

Inte bra, sa Svinhugget.

Inte bra? upprepade basen irriterat. Jag ska säga dig att det är rent åt helvete! Om huvudkontoret får nys om det här är jag rökt! Du vet hur hårda tullreglerna är!

Jojo, sa Svinhugget. Men du kanske har registrerat dem på fel dag? försökte han och lutade sig fram. Han pekade på det översta dokumentet. Den där lasten kom idag, sa han.

Idag? frågade basen.

Ja, det står ju tisdag där.

Det är ju för bövelen onsdag idag!

Är det onsdag idag?

Basen skakade på huvudet och suckade. Va’ fan lever du efter för almanacka, frågade han.

Svinhugget skrattade.

Jag skämtar inte! röt basen. Skärp dig! Nu går du ut och hittar mina två containrar, annars behöver du inte komma hit imorgon!

Jo, det var så sant, sa Svinhugget och reste sig upp. Jag tänkte ju be om påökt…

Du är ju för fan inte sann! Ut! röt basen och pekade på dörren.

Svinhugget tog ett förskräckt steg bakåt och drog med armen ner en porslinskopp i golvet. Den gick i kras. Basen tittade inte ens upp.

Annas alster

Ur: Dan Andersson, En spelmans visor (Nybloms förslag 1985).

En miljö: ”Bakom Dombergets vågiga ked”

En handling: ”Ligger och rullar mig på Stånghedens grus”

En replik: ”Och prästen går före till altarets bord”

Ett objekt: ”Näversko”

#1 Vilse

Var är vi?

Ludde vänder sig ut mot vägkanten och spottar ut snusen. Han spottar några gånger till och fiskar sedan fram dosan ur bakfickan. Snusdosan har gjort en vit ring på jeansens högra bakficka. ”Hur länge har han snusat?” tänker jag. ”Och hur länge har han haft de där jeansen?” Han stoppar in en ny snus och spottar en brun stråle genom tänderna.

Hörde du inte, var är vi?

Hur ska jag veta det, säger jag tyst.

Skåpbilen har försvunnit och grusvägen framför oss är öde så långt jag kan se.

Jag undrar om det där är Domberget, säger jag efter en stund.

Domberget? Vilket jävla Domberg, undrar Ludde.

Farfar pratade om det. Att det såg ut som vågor. Ser du? Bergen där borta, de ser ut som vågor ju.

Farfar var en knäppgök, påminner Ludde.

Jo, visserligen, men trakten kring Ludvika kunde han.

Vad fan ska vi göra nu?

Ludde dimper ner på ändan och lägger sig ner på grusvägen.

Gör det inte ont med snusdosan, frågar jag.

Va? Nä, vad fan, svarar Ludde.

 Jag ser något längre fram. Kan det vara en vägskylt? Jag går framåt på grusvägen.

Vart ska du? ropar Ludde.

Vänta, svarar jag.

En sliten skylt står där alldeles ensam vid vägkanten. ”Stångheden” säger den, med svarta bokstäver mot gul bakgrund. Jag går tillbaka. Ludde ligger kvar på marken.

Vet du att det Stånghedens grus du ligger och rullar dig i? frågar jag.

Du är fan lika fnoskig som farfar, svarar Ludde.

Om vi väntar kanske det kommer en bil, så kan vi lifta, försöker jag.

Jo säkert, någon skogsfinne som ska till Stångheden och sälja näverskor kanske, hånar Ludde.

Näverskor? Vad fick du det ifrån?

Det var du som började prata om farfar.

Ludde reser sig upp och borstar av gruset från jeansen. Vi hör motorljudet samtidigt. Någonting närmar sig i ett moln av damm. När det kommer närmare ser vi att det är en röd Mercedes. Ludde får snabbt upp tummen och bilen stannar. Föraren har oljigt svart hår och vinkar in oss i baksätet. Jag öppnar munnen för att förklara vårt läge men mannen vid ratten hyssjar på mig och pekar på radion. De sista tonerna från en orgel ljuder genom bilen, sedan en harkling och därefter: ”Och prästen går före till altarets bord.”

Är det någon som refererar gudstjänsten? viskar jag till Ludde men blir snabbt nedtystad igen. Istället mimar jag till Ludde: ”Vart är vi på väg nu då?” ”Fan vet!” mimar Ludde tillbaka.

#2 Dörren

Huset ligger precis invid bergets fot och den som går ut genom dörren på baksidan kommer just ingenvart. En meter och sen svart bergvägg. Man kan undra vad dörren ska vara bra för. Men det var här han satt och flätade näver. Långa remsor som han tog från en stor trälåda med sina valkiga händer. ’Stånghedens grus’ stod det på lådan med svarta, liksom inbrända bokstäver. Och visst var det grus i lådan. Ett lagom tjockt lager i botten, för att skapa exakt rätt balans mellan fukt och luft.

Nävern skalade han loss från glasbjörkarna borta vid mossen runt midsommar. Just när träden savade som mest gick det att lossa den vita nävern i långa spiraler från stammen, utan att trädet tog skada. När han hade flätat klart tre par näverskor tog hon dem i deras gamla Folkvagn och körde till muséet med sin hemslöjdsbutik. ’Skogsfinnarnas näverslöjd’ stod det på den lilla skylten vid hyllan där skorna hade sin plats.

Men han flätar inte mer. Varken näverskor eller något annat. En dag försvann han. Det var väl strax efter begravningen och försäljningen av Folkvagnen. ”Du kan ju inte köra bil.” hade sonen sagt genom bilfönstret innan han tryckte på gasen och försvann. Nog kunde han köra bil. Det var bara det att hon ville så gärna. Men få spolingen att fatta det.

Helst hade han velat lägga sig på gruset i trälådan med dess perfekta balans mellan fukt och torr luft. Där skulle han ligga och rulla sig i gruset, fläta in sig i näverremsorna, och när de kom tillbaka skulle de inte hitta annat än en flätad näverboll. Den skulle de kanske köra till muséets butik där någon hemslöjdsglad dam köpte den utan att ha en aning om att han låg där längst inne i bollen.

Vart han egentligen tog vägen är det ingen som vet. Huset vid foten av Domberget står tomt och bakdörren ut mot den svarta bergväggen är stängd och låst. Men runt midsommar händer det att förbipasserande kan höra någon gnola genom springan i sovrumsfönstret. Den som vågar gå närmare kan få höra en enkel liten visa:

Mossmark och näver i spiral fallera

Glasbjörk och remsor på rad fallera

Däruppe vid bergets vågiga ked

Går gudsmannen först, sen lammen på led

Ja, prästen går först till altarets bord

Sen kommer hans hjord

Men jag lägger näver på rad fallera

Och flätar en boll som min grav fallera

#3 Prästen

Detta är Domberget, här ska vi slå läger i natt!! Vi placerar vindskydden bakom berget så att vi får lite lä, inne bland barrträden där, hojtar den svartklädde mannen som leder deras lilla skock.

Han tar verkligen sin ledarroll på stort allvar, viskar Irma till Ester där de går tätt ihop för att inte komma bort i mörkret.

Jo, han är ju vår herde, viskar Ester tillbaka.

Irma sätter sig tungt på en sten när hon är säker på att alla slutat gå. Hon jämrar sig och vickar på fötterna i de otympliga skorna. ”Vi ska vandra in i Finnmarken och vi ska göra det med samma utrustning som våra förfäder hade”, hade han sagt efter aftonsången i deras lilla kyrka i tidigt i våras.” Sedan dess har de ägnat varje församlingsafton åt att fläta näverkontar att bära i och näverskor att vandra i.

Det var tur att vi slapp fläta nävervindskydd i alla fall, väser Ester.

Men det var allt bra nära med näverjackorna, väser Irma tillbaka.

När vindskydden är uppe och elden brinner avdelas Ante, Olle och Lillemor till kökstjänst. De övriga samlas till andakt.

Oh käre Fader, tack för att vi får samlas här i kretsen av våra förfäder för att lovprisa dig och sjunga ditt namn. Här i Stångheden, i vårt landskaps djupaste finnmarker, levde och dog våra fäder och mödrar. Här sörjde de och skrattade, lekte och arbetade, i sjukdom och i hälsa. I ett dygn lämnar vi våra bekväma nutidsliv för att uppleva våra förfäders armod och knapphet. Innan vi nu går till bords ber vi dig, käre Fader, att välsigna vår enkla måltid. Låt den minna oss om våra förfäders måltidsgemenskap men också om den måltid som din son bjöd in sina lärjungar till. Den sista måltiden. Så blir denna nattvard en nattvard i alla dess betydelser.

Mitt i hans ”Amen” ropar Ante: ”Maten är klar” och alla klänger runt i sina näverskor för att komma upp så snabbt som möjligt.

STOPP!!!! ropar fåraherden.

PRÄSTEN GÅR FÖRE TILL ALTARETS BORD!!!!

Det blir inte mycket mat kvar när prästen ätit sig mätt. Irma och Ester får var sin brödkant med lite smör. När de kommer tillbaka till vindskyddet finns bara de två yttersta platserna kvar.

Jaha, vad gör vi nu då, säger Ester.

Ja, vi får väl lägga oss här och rulla oss på Stånghedens grus, svarar Irma och tar av sig näverskorna.